Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Tegengren - I. Dikter. Skuggor och dagrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB TEGENGREN 211
koli, dödstankens ruvande ängslan,
självförebråelsens bittra plåga och däremellan någon gång
älskogens ljuva svärmeri eller ynglingablodets eldröda
lockelser, de äro stämningar, som frodas tätt som
ogräs på poesiens allmänning. De skänka icke
dikten något personligt innehåll — därtill likna de
alltför mycket livserfarenheternas första och vanligaste
avtryck i alla mer känsliga sinnen. Men där dessa
hos flertalet endast beröra ytan, för att snart plånas
ut och upplösas i andra intryck av kanske lika
flyktig natur, där hava de hos Tegengren bränt sig
djupt in i själens botten och där öppnat sår, vilkas
dova, ihållande smärta meddelat sig åt hela hans
väsen och stämt dess strängar i moll. Här har
också hans diktnings åder sprungit fram, rik, varm och
äkta, sorlande tungsinnets sorgsna melodier,
enformiga kanske, men ofta fulltoniga inom sitt register,
och burna av en formell talang, som utan att vara
alldeles självständig dock går vida över den
skickliga imitationens mått och stundom kommer
mästerskapet nära.
Jacob Tegengrens debut för två år sedan var en
stor och förtjänt framgång. Några poem, gömda i
periodiska publikationer, samt vid sidan av dem ett
par prosadikter i Nya Pressen voro dittills det enda,
som riktat uppmärksamheten på hans namn. Så
mycket större var den överraskning hans första
samling »Dikter» beredde, en överraskning, som på sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
