Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Tegengren - I. Dikter. Skuggor och dagrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 EMIL HASSELBLATT
enkla linjer ogärna låta sig brytas till bild i lyrikens
prisma? —
Endast havet har Tegengren lärt sig älska och
uppfatta där uppe. När han lyssnar till dess mäktiga
röster, än stormande vilda, än vaggande stilla och
vemodiga, är det som stege de ur hans eget bröst.
Det vore frestande att på denna punkt draga upp en
jämförelse mellan Tegengren och Mörne. Där den
senare hör bränningarna dåna mod och tillförsikt
och känner sin själ vidgas inför havets oändliga
storhet, där förnimmer Tegengren blott »sagan om liv
som i köld förgås», medan hans fantasi skådar de
hemskaste syner nere i de gröna djupen. Men
förståelse är det hos båda. En av de vackraste
dikter, som någonsin flutit ur Tegengrens penna,
»Vårfåglar», är inspirerad av havets underbara poesi. —
Skalden sitter allena i skjutkojan borta på utskäret
och väntar fågelsträcket. Solen har sjunkit och
havets tunga, salta fläktar fylla luften. Då fattas
han av vårnattens outsägliga svårmod. Och han
minnes pojkårens äventyrliga jägarliv på dessa
samma grå hällar. Liksom han då lekte med de skjutna
fåglarna och blåste under deras slaknade vingar,
med ett tyst hopp att se dem lyfta till flykt igen
över havet, så leker han nu med sina döda tankar och
gråter i sitt hjärta som ett barn, när han ser deras
bleknade hamnar. Det är en dikt, full av färg och
stämning, en pärla av äkta lyrik.
Det är icke nödvändigt, knappast heller möjligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
