Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Tegengren - I. Dikter. Skuggor och dagrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB TEGENGREN 217
känsloliv. Naturen är det stora, ömmande
modershjärta, han helst förtror sig åt, och i samma mån
hans känsla svingar mellan glädje och sorg, hopp och
suckan växlar natursceneriet från vår till vinter, dag
till natt. Häruti ligger onekligen något
konventionellt och gjorde det än mer, om icke
Tegengrens natursinne vore så förfinat, hans färgskala så
rik på valörer. I överensstämmelse med hela hans
lynnesart blir då nattstämningen förhärskande i
hans dikt. Den varierar han i otaliga skiftningar,
från sommarnattens blida vemod till vinternattens
isgrå beklämning. Landskapet bär vanligen
ödemarksprägeln: hedens höstskumma enslighet, tjärnens
ruvande slummer, vildskogens mystiska
tempelstillhet. Sällan idyllen, knappt någonsin slättens fria,
soldallrande horisont. Och dock är Tegengren bördig
från Österbotten, den typiska slättbygden, där
landets fria vidd oförmedlad möter havets. Man blir
slagen av detta drag: När barndomsminnena träda fram
för hans inre syn, ser han dem under bilden av en
flyktig drömgestalt, Isa, jungfrun med de dunkla
ögonen och den blygt tigande munnen, en blek och
blodlös personifikation av hans egen längtan, utan
prägeln av levande åskådning. Är det ett utslag av
Tegengrens starkt inåtvända naturell, som sällan
griper ett intryck utifrån, endast öser ur sitt eget
inre och söker lämpliga symboler för dess
stämningar? Eller är det måhända så, att slättens stora och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
