Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Tegengren - II. Nya dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB TEGENGREN 225
bindes vid en konkret fästpunkt såsom i den
innerligt känsliga »Moder jag ängslas» eller faller som en
flyktig skugga över hemmets tak såsom i
»Flammande låga på hemgårdshärd» märker man i den den
intima dallring i klangen, som icke brytes av någon
klyfta mellan känsloinnehållet och dess poetiska
uttryck.
Helt sig själv är Tegengren också i de bilder
från sin speciella domän — ödemarken — han upp-
rullar i samlingens första avdelning. De skilja sig
icke mycket från dem man känner ur hans tidigare
diktböcker, men man fängslas i alla fall nu som förr
av det oförfalskade natursinne, som talar ur dem.
Starkast synas mig »Lon» och »Ödemarken». —
Aldrig förr har Tegengren heller förkroppsligat
naturföreteelserna i en så levande syn, som när han ser
frosten som en skygg, vit kvinnogestalt irra över
fälten i dagningens kalla halvljus (»Frost»).
Särskilt fäster man sig vid den ödsliga nattstämningen
i »Vägen hem», där äntligen en gång slättens nakna
vidd öppnar sig bakom orden:
»Jag söker mig hem över slätten. Min väg är av drivor täckt.
Jag letar mig hem i mörkret. Var stjärna i afton är släckt,
och himlen är svart och dyster. Min väg syns mig ändlöst lång,
och stormen susar i videt sin tunga, sorgliga sång.»
Man jämföre härmed det glittrande morgonanslaget
ur hans första diktsamling:
15 — Emil Hasselblatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
