Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Tegengren - III. Dikter. Fjärde samlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 EMIL HASSELBLATT
drömde...» Den omedelbara hängivenheten, som
kom en att tänka på ett barns klarögda naivitet, är
borta. De genomgås för resten, egendomligt nog, av
känslor av helt annat slag än den sunda panteism,
vari man förut trott Tegengrens livsuppfattning
rotfäst. Skall han, som har ett så vaket gehör för
naturens hemliga språk och förtroliga bikter, verkligen
tappa bort sig i spekulationer över det tillkommande
och människans förhållande till det stora obekanta?
Det vore så mycket mer att beklaga, som Tegengren
uppenbart i sina meditationer över hithörande
ämnen rör sig på ett för hans natur främmande
område. Allt det han säger om livet som den öde heden,
den mödosamma vägen, det dimmiga ökenlandet är
icke mer personligt utformat än att det ljuder som
ett eko av små och stora poeters eviga rop. Hur
mycket djupare har ej Tegengren förr gripit en genom
själva den mörka melankoli, som tonat genom hans
dikt utan att bryta ut i öppen klagan. Och när han
i »Livskamp» vänder sig mot mänsklighetens kiv och
strider och varslar om lyckoparadiset under
fridspalmens blad, tycker man sig känna igen både tankarna
och versen. Var det ej en stor svensk skald, som
engång i sitt stungna sinnes plåga förmanade och bad:
»I människor, varen intet så hårde!l»?
Också en annan svaghet hos Tegengrens dikt
framträder i denna samling tydligare än i de
föregående. Det är benägenheten för en viss
vidlyftighet i det tematiska arbetet, böjelsen att gå på bred-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
