Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Tegengren - III. Dikter. Fjärde samlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JACOB TEGENGREN 235
Läs de båda stroferna efter varandra, och det
skall visa sig, hur mycket rikare det dikteriska
uttrycket blir, ju färre ord diktaren använder för att
ge sin tanke form och ju mindre noggrant han drar
upp gränserna för det poetiska perspektivet.
Tegengren har här varit sin egen censor. Man kan blott
önska, att han oftare ville använda blåkritan och
icke draga i betänkande att helt och hållet göra sig
av med det strukna. Det bör kanske förklaringsvis
tilläggas, att dikten icke gäller »det skönaste landet»
i norr, utan det himmelska fosterlandet bortom
frälsningens evighetsbro.
Över huvud förefaller det, som hade Tegengren en
viss benägenhet att underskatta diktens
uttrycksmöjligheter. Han uttalar till och med på ett ställe
en bestämd farhåga, att orden ej vore i stånd att
återge känslans finaste skiftningar. I en apostrof »Till
musiken» vänder han sig mot deras styva, tunga,
nötta skrud och hyllar i motsats härtill musiken, som
har makt att
»lyfta på tonernas vingar
allt som aldrig i ord blev sagt,
allt vad djupast i själens schakt
jäser, skälver och klingar.»
Hur överflödig denna fruktan är, har han själv
upprepade gånger visat och gör det även nu i dikter
som »Främlingslandet» och »Jag kom till dig...»
Just i sin diskreta, outsagda ton beröra dessa dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
