Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertel Gripenberg - I. Gallergrinden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTEL GRIPENBERG 251
konststyckets. Man njuter den som en dyrbar
konstnärlig cadeau, ett utslag av uppdriven litterär
kultur, en poetisk kristallisation, vars princip är
symmetri och väsen välljud. Hur vackert försvarar
ej Gripenberg själv sonettens förnäma och slutna
karaktär:
»Du kallar en sonett blott diktarflärd,
som tomhet ibland rimmens glitter mänger,
men livet inom trånga murar stänger
och släcker lågorna på drömmens härd.
En guldsmidd grind, som hejdar vandrarns färd,
sonetten är, men över muren hänger
en blomtyngd gren och genom grinden tränger
ett fjärran sus ifrån en fjärran värld.
»Hit, men ej längre» sakta viskar vinden.
Så stanna vandrare vid gallergrinden.
Du har sett nog, dig bjudes icke mer.
Framför den port, som aldrig öppnad knarrar
du lyssna må till dämpad sång, som darrar,
med ekon från den värld du aldrig ser.»
Det är på blommorna och doften det kommer an,
här som överallt i dikten. Gallret kan vara
gjutgods och eftergjort arbete i lånade mönster. Men
naturligtvis har också det sin tjusning, om det
utförts väl och sirats av en konstnärshand med drivna
ornament i ädel och skimrande metall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
