Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Procopé - Röda skyar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 EMIL HASSELBLATT
kan ligga bakom en så ihållande tystnad som
Procopés, finner naturligtvis ringa uppskattning hos
dem, som med ängslande regelbundenhet en gång
om året visa behovet att mätta sin poetiska aptit.
Men även något i Procopés temperament kan hava
medverkat därtill. Det fanns i hans första
diktsamling över den frätande bottensatsen ett stänk av
fladdrande bekymmerslöshet, som också kunde gå ut
över den konstnärliga viljans allvar. Den var en
god debut, bättre än de flesta från den tiden, men
den gav ingen visshet om, att det skulle bli mera.
Och vissheten lät vänta på sig. Den kom
egentligen först med den lilla diktsamlingen »Mot öknen»,
fem år senare. Det var en bok, som rönte vida mindre
uppmärksamhet än den förtjänat. Den var liksom
för liten, olycklig till format och utstyrsel och
överröstad av bullret kring »Belsazars gästabud», som
dock i fråga om den konstnärliga avfattningen var
den betydligt underlägsen. Men den var en god och
ärlig bok, hel i ingivelse och fast i form, ett
betydligt steg framåt mot säkerhet och självförtroende
från de första dikternas lätta och flyktiga anslag.
Det var fart och färg över dessa strofer, en låga av
vred förbittring och ibland en bestickande melodi i
ord och rytm, som kunde minna om Fröding:
»Jag var en yngling i Jerusalem,
en rik mans son och hade många vänner
och jag var skönare än alla männer
och kvinnors gunstling i Jerusalem —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
