Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Procopé - Röda skyar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR PROCOPEÉ 277
och där fanns kvinnor i Jerusalem!
De vandrade på gator och i gränder,
de svängde sig på sysslolösa länder,
de unga kvinnor i Jerusalem.»
Detta intryck vinner ytterligare bekräftelse
genom Procopés nya diktsamling »Röda skyar». Den
är på det lyriska området helt enkelt något av det
bästa och fylligaste de senaste åren bragt oss.
Diktaren har fortfarande arbetat sig framåt. Han har
kastat den främmande, österländska dräkten och
talar nu sitt eget språk, ett lyriskt språk, fullt av
klang och värme, mäktigt av den högsta lyftning
och det starkaste bann, mättat av känslor, som
brusat fram ur heta källor, och buret av tankar, som
plöjt vidare banor än hjärtats lilla krets av jubel
och oro. Procopé vågar nu för första gången ge sig
fullt ut, ur djupet av sina resurser. Kanske är det
åren, som öppnat vägen till de rikare ådrorna i hans
natur. Men det förefaller, som vore han minst lika
mycket sig själv, när han sökande sänder sina frågor
mot dödens slutna kopparport eller missmodig
stirrar ner i sitt sönderslagna inre, som när han glatt
och en smula lystet gnolade sin ungdoms lättfotade
visor eller med gammaltestamentlig patos stötte sin
harm i vredens mörka domsbasuner.
I dubbel måtto är Procopés dikt en
tillfällighetsdikt. Den är ett alster av stunden så till vida, att
ögonblicket på den tryckt sitt darrande spår av
oförgänglig stämning, men den är det också däruti, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
