Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Procopé - Röda skyar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR PROCOPÉ 281
skalden till en storhet i åskådningen, en bredd och
prakt i uttrycket, som måste rycka en med sig. Emot
dem te sig de två invokationerna på slutet en smula
tunna. Men det betyder mindre. Intrycket av
kantaten bestämmes i alla fall av det präktiga
mellanpartiet. Också inledningssångerna verka med starka
och klangfulla anslag. I bredd med det mesta inom
sin art fyller kantaten otvivelaktigt mycket stora
anspråk och väckte vid sitt framträdande
berättigad uppmärksamhet, även i Sverige.
Hur lyckligt Procopé kan fånga ögonblickets
stämning och ge den uttryck i sin dikt visa för resten
också de själfulla stroferna vid J. J. Wecksells död.
Av allt som då sjöngs och skrevs gripa dessa manligt
medlidsamma ord djupast in i de strängar, som borde
susat över den brustne skaldens grift. Döden är icke
diktens överman:
»Dock, död — förgäves du och dina vakter
en sångarsjäl i bojor söken slå.
Det instrument, som stämts av högre makter
trots er har sina toner kvar ändå.
Okallade de äro allestädes,
allsmäktiga i läkedom och tröst —
ty skaldens sång är släkt med allt som glädes
och allt som snyftar i ett mänskobröst.»
Det ligger något av vapenbroderns trygga
tillförsikt i denna utmaning av det obevekliga ödet
— Mindre anslås jag för min personliga del av dik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
