Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Procopé - Röda skyar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR PROCOPÉ 285
växt och visa oförtydbart, att skaldens fantasi också
ouppfordrad kan spänna flykten till solländernas
ljusa värld.
Som verskonst stå Procopés dikter på den höjd
man vant sig att begära av våra yngre diktare. Han
har icke Gripenbergs metalliska glans, icke
Tegengrens överströmmande rikedom, icke Lybecks strama
fasthet i formen. Men hans vers är smidig och ren,
mjuk och musikalisk, snabb i farten och klingande 1
melodien. Gärna spänner han rytmen, så att den
verkar med ett käckt sving framåt och takten får ofta ett
ilande dansstegs lättfotade flykt. I motsats till en
mängd modern lyrik njuter man Procopés dikt mer
genom örat än genom ögat. Hans vers är rikare
på klang än på färg. Han påminner i detta
avseende något om Tavaststjerna, den skald bland
våra egna, som han även för övrigt står närmast. Över
huvud slösar han ej med bilder, men ger sig à osndra
sidan ej heller tid att söka det sista, förlösande
ordet. Man har ibland ett intryck av, att det går litet
på kläm och vana, att farten får ersätta flykten. Men
vanligen går det bra och då är ju därom mindre att
säga. Ett par bilder av osedvanlig styrka vill jag
notera. Den ena är från »Staffans julritt»:
»Nu är julenatt, och tolv
ringa alla klockor.
Stjärnorna på himlens golv
dansa såsom dockor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
