Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gerhart Hauptmann - Der arme Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 EMIL HASSELBLATT
väsendet Rautendelein i »Die versunkene Glocke».
Och på samma sätt gå tusende fina trådar av
symbolik och parallellism från sagans riken, där »Der
arme Heinrich» spelar, till verklighetens bottenfasta
land. Livets lära är ständigt densamma, hur än
formerna skifta. Ställ en människa utanför samhällets
krets, stäng henne ute från allt, som förljuvar
tillvaron: lycka, hälsa, gemenskap, verksamhet, och hon
fattas av ett begär att leva, starkare än någonsin
förr, trår med hela sitt väsen mot allt vad hon
kanske nyss i förakt sköt ifrån sig. Mörka makter slå
sina klor i hennes bröst och hon stormar, trotsar,
hånar och frågar, frågar i ångest och bävan efter
lösningen på den gåta hon plötsligt med fasa ser
stirra emot sig ur ödets Gorgonansikte, tills hon
antingen faller samman i förtvivlan eller spränger
sig själv i vanmäktigt uppror mot gudar, som hcen
icke når. Heinrichs uppgörelse med livet har
något av detta allmängiltiga perspektiv. Ur en sådan
yttersta själanöd ges det blott en räddning —
kärleken. Hauptmann har en gång förr pekat på den
kvinnliga hängivenheten såsom den övermänskliga
kraft, vilken ensam förmår nedbryta det ondas
murar. Det var när han lät Rautendelein kyssa
klockgjutaren till livet. Nu lägger han igen
förlossarvärvet i händerna på den unga jungfrun, Ottegebe,
denna drömbleka flickgestalt, som i sin känslas
omedvetna storhet förverkligat Almqvists krav på
kärleken: »Vad är att våga älska? Det är att kunna
döl»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
