Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Andliga rörelser i Finland. Ulstadius, Schæfer och Uhlegius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att samla alla dessa böcker i en hög på en gård och med krut
spränga dem i luften. Men därmed var icke oron i hans själ
släckt. Han vände sig då till stadens kyrkoherde,
Frostærus, men denne synes icke hafva haft något hjärta för den af
själskval nedtyngde mannen. En natt begaf sig Ulstadius till
kyrkoherden, och, då denne vägrade honom tillträde, gaf han
utifrån med höga rop tillkänna den nöd, som kvalde hans inre.
Därefter återvände han hem, något lättad till sitt sinne. Han
fullgjorde nu under någon tid sina plikter såsom präst och lärare.
Men mer och mer upplågade hos honom ett eldsnit, särskildt mot
de i andligt hänseende sofvande prästerna. Dessa å sin sida
uppväcktes till nit emot den okärkomne botpredikanten. Nu
anklagade man honom inför Åbo domkapitel, och hans motståndare
insände de bref, som han hade skrifvit till dem.
Han begärde nu och erhöll afsked från sin lärarebefattning.
I april 1683 begaf han sig på den 80 mil långa färden från Uleå
till Åbo. Af sin förman, rektorn i Uleå Olaus Lauræus, hade
han fått ett »hederligt vittnesbörd». Då han framkommit till Åbo,
inställde han sig inför konsistorium därstädes och framförde sitt
hufvudärende, hvilket var att få utstå uppenbar kyrkoplikt för
sina ungdomssynder. Sedan man under två år hade funderat på,
huruvida man skulle bevilja denna hans begäran, tillstaddes
honom att i Åbo domkyrka få aflägga sin syndabekännelse. Detta
skedde också en dag år 1685.
Det är klart, att man bort behandla en person i hans
ställning på det ömmaste sätt. Hvad han behöfde, var Guds nåd och
människors kärlek. Men öfverallt stötte han på ovilja och
bitterhet. Han blef nu ett verkligt rof för förtviflan och
vanvårdade på ett betänkligt sätt sin kropp. Han »lät växa sigiett
osnyggt skägg»; han hvarken kammade eller klippte sitt hår utan
band det tillsamman i lockar, ömsade icke kläder eller linne,
»hvaraf ej annat kunde hända, än att han såg otäck ut». Iklädd
trasiga kläder besökte han både sommar och vinter flitigt kyrkan.
Af detta hans sällsamma uppträdande kommo åtskilliga ansedda
och lärda män på den tanken, »att han till något besynnerligt
vore sänd af Gud». Man sökte också i de minsta
omständigheter uppvisa likheter mellan honom och profeten Esaias, Amos
son. Wanochius, professor i historia, härbergerade honom någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
