Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Erik Tollstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA UNDER DET 18:DE ÅRHUNDR. 49
kvinna», sade Tollstadius till drängen. Men denne återvände och
sade, att någon sådan icke bodde där. Tollstadius befallde honom då
att ännu en gång gå in och fråga, om ej någon gammal kvinna förut
hade bott där. Man svarade, att där hade bott en gammal gumma
uppe i en af vindskuporna, men att hon sannolikt hade flyttat,
ty man hade ej sett henne på flera veckor. Tollstadius var viss
på att hon bodde kvar, tog själf mathämtaren i sin hand och
gick uppför trapporna. Där fann han nu en sjuk, åldrig kvinna,
som under en månads tid lidit brist på föda och omvårdnad.
Han hade aldrig förut sett henne, ehuru hon under 20 år varit
hans trogna åhörarinna. Hon undfägnades nu rikligen med den
ditförda maten, och Gud gaf Tollstadius och den gamla kvinnan
en salig och lycklig stund tillsamman.
En gång predikade Tollstadius på hofvet. Konung Fredrik
hade icke ämnat bevista gudstjänsten, men, när han gick igenom
det närgränsande rummet, blef han så rörd af predikantens ord,
att han gick in och blef stående orörlig bakom den för hans räkning
framsatta stolen, till dess det var slut på predikan. Och så intresserad
blef han af Tollstadii ord, att han t. o. m. glömde att taga sig
en pris snus, hvilket eljest plägade vara oumbärligt för honom.
Efter den dagen var Tollstadius befalld att alla torsdagar intaga
sin middag hos konungen i enrum. En gång skriftade han
konungen till nattvardens begående och kallade honom därvid i
all ödmjukhet »Ers majestät». »Säg icke så», inföll konungen,
»utan säg i stället ’du store syndare». På dödsbädden uttalade
konungen en önskan att få tala vid Tollstadius. Denne infann
sig och satt i rummet utanför, ty man unnade ej honom att få
gå in. Men, när konungen fick veta detta, gaf han genast befall
ning, att Tollstadius skulle införas. För honom bereddes då ett
tillfälle att afgifva ett bestämdt och härligt vittnesbörd om sin
herre och frälsare:
Mer än en gång blef Tollstadius indragen i mörkrets hem
ligheter. En dag blef han kallad till en döende, som var en
man. af hög börd. När Tollstadius inträdde, sade den förnäme
mannen till honom: »Förlåt, herr kyrkoherde, att jag besvärar,
men i hela världen finnes ingen, som jag kan anlita, då det gäller
min själs sista åliggande, utom er, och jag kan ej dö lugn och
med hopp om frid i en annan värld utan att få afkasta från mitt
Ekman, Den inre missionens historia. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
