Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Erik Tollstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 FEMTE KAPITLET.
minsta anledning att åberopa sin rang. Men efter herr generalen
pockar på sin rang, tvingas också jag att låta er veta, hvem
jag är. Jag är i tjänst hos alla konungars konung. Hans namn
är Jesus Kristus, och i hans namn bannlyser jag er, till dess ni
lika öppet och offentligt återkallat edra hädelser, som ni här oför¬
svarligt utkastat dem.» Mannen måste hemföras, djupt krossad
af dessa ord. Han begärde att få tala vid Tollstadius, men denne
Sedan flera dagar förgått och flera bud sändts
till ”Tollstadius, lofvade denne komma med villkor, att alla, som
hört hädelserna, skulle tillkallas. Där låg nu den förnäme mannen,
gripen af de djupaste samvetskval och ångest. Tollstadius lät
honom återkalla sina ord, hvilket tycktes ske med uppriktighet,
och därefter sade Tollstadius: »Så vare då i Jesu Kristi namn er
boja upplöst för denna gång och, gifve Gud, för evigt. Gack i
frid och synda icke hädanefter.» Den olyckliges ansikte ljusnade,
och allt blef godt och bättre än någonsin förut.
Det torde vara bekant, att prästerskapet i Stockholm af ålder
uppbar sin lön genom en kringsänd bok, den s. k..påskboken, hvari
alla, som ville gifva något, antecknade sina namn och sitt fri¬
villiga bidrag. Tollstadius kunde aldrig förmå sig till att utsända
en dylik bok utan sade: »Den, som finner min möda värd någon
lön, ger väl Gud att sända mig, hvad honom behagar.» Påsk¬
boken kom vanligtvis i oläglig tid, och man gaf mera af tvång
än af lust, och därför ville Tollstadius icke begagna sig af den¬
samma. I följd däraf blef han förhatlig för många af sina ämbets¬
bröder. Emellertid försåg Herren honom med hvad han behöfde,
ja, t. o. m. så rikligt, att han kunde dela med sig åt andra. Också
gaf han, till dess förrådet var uttömdt, ihågkommande Herrens
ord: »Gifven, så varder eder gifvet».
Hans maka kunde i detta hänseende icke fullt följa honom.
Hon hade en svagare tro, men han bar henne på sina trosarmar
och kom aldrig på skam i sin förtröstan på Herren. En dag
satt han i sitt rum och öfvervägde det predikoämne, öfver hvilket
han kort därefter skulle tala. Då inträdde en tiggare. Han
trodde sig först ingenting hafva att gifva honom men fick då
syn på en plåt — den tidens mynt — som låg aflagd, och räckte
tiggaren densamma. Hans fru, som hade sett den fattige mannen
gå in, anade oråd och sprang in för att rädda den aflagda slan¬
infann sig ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
