Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Erik Tollstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL, RÖRELSERNA UNDER DET 18:DE ÅRHUNDR. 55
får snart hvila.> De sista: dagarna, som han tillbragte i sin familj,
såg man honom försänkt i stilla begrundande; fördjupad i bön
och så öfverlämnande sig åt Guds vilja. Ehuru han under flera
nätter icke kunde finna någon ro och ej heller kunde atklädd hvila
i sin säng utan måste sitta i en länstol, var han dock så lugn
och nöjd, att icke ett ord af otålighet eller ens en bedröfvelsens
suck undslapp honom, ej heller någon förändring märktes i hans
vänliga, blida anlete. Redan före döden var han för mycket död.
Döden var en gammal bekant, hvadan den: icke kunde göra
honom någon möda eller oro. Han var för gammal vän och för
nära förtrogen med honom, som öfvervunnit döden, och som är
uppståndelsen och lifvet, för att kunna beröras af dödens bitterhet.
Trenne framstående läkare besökte honom och tjänade honom
under hans sjukdom. Allt, hvad de förordnade, mottog han såsom
ett lydigt barn, och de förundrade sig mången gång öfver hans
tålamod och bekände under tårar, att de aldrig haft att sköta en
så tålig patient. Några dagar före hans död inträffade en stor elds¬
våda på Söder, i hvilken 900 hus och gårdar nedbrunno. Man
frågade honom, under det eldsvådan pågick, om han oroades däraf.
»Det är ju allt timligt och förgängligt», svarade han. > Gud bevare
de arma menniskorna, att ingen må omkomma, och låte de fattiga
husvilla få barmhärtighet af sina medmänniskor.> När man om¬
talade för honom, att Maria kyrka var antänd, svarade han: »Det är
rätt för Gud. - Det sker intet ondt i staden, som Herren icke gör».
När hans närmaste och husfolket jämrade sig öfver hans
snara bortgång, sade han: »Gråten icke öfver mig; I bedröfven
mig därmed. Bedjen hellre Gud, att hans vilja i Jesus Kristus
måtte ske.> Han var nu såsom alltid under sin hälsas dagar
ödmjuk, mild och kärleksfull mot alla, som besökte honom. När
han litet eller intet kunde röra sin tunga, så gaf han genom
vänliga blickar och händernas rörelse sin välvilja till känna. De
sista ord, man hörde från hans läppar, voro ett svar på läkarens
fråga, huru han befann sig. Han sade: »Jag brinner af längtan
efter Jesus.» Och så tystnade denna röst, som hade talat så mycket
om Jesus Kristus till Guds ära och själars frälsning. Han afsom¬
nade stilla och lungt kl. mellan 4 och 5 på eftermiddagen den
28 juli 1759, något öfver 66 år gammal, sedan han hade tjänat
sin herre och mästare i 40 år. Den 30 i samma månad begrofs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
