Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Skevikarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 SJUNDE KAPITLET:
Vid ankomsten till Danzig erbjödos de af en välvillig man
vid namn Keyser att bebo ett honom tillhörigt hus, men myn¬
digheterna förbjödo dem att gå i land, emedan de hvarken voro
lutheraner, katoliker eller reformerta. Dessutom betraktades hela
sällskapet som en fasa och en pest, emedan det för sina religiösa
åsikter blifvit förvisadt från sitt fädernesland. De fingo ej ens
landstiga för att skaffa sig mat eller hämta dricksvatten. Visser¬
ligen erbjödo sig flera välvilliga invånare i staden att ställa bor¬
gen till huru stort belopp som helst för att därigenom bereda
dem någon lindring men förgäfves. Skepparen på det förhyrda
fartyget yrkade ock med makt på att blifva kvitt sällskapet, i
synnerhet som han redan betingat sig frakt till Danzig. Man kan
lätt tänka sig de arma människornas svåra belägenhet. De
fingo icke landstiga, icke heller fingo de stanna ombord på
fartyget. Åt sina sjuka kunde de ej ens skaffa varm mat. Åt¬
skilliga barmhärtiga människor, bevekta af deras svåra nöd,
läto dock understundom föra till dem varm mat. När under dessa
dagar af trångmål en af emigranterna afled, fingo de ej komma
landsens försatt skaffar en likkista, och idå: deras vänner sände
en sådan, var det dem mycket svårt att finna någon begrafnings¬
plats, hvadan liket måste nedsättas i mennoniternas kyrkogård.
Dock fick ingen af sällskapet åtfölja liket till grafven. Då nu
skepparens kommissionär bestämdt yrkade, att de skulle lämna
fartyget, fingo de ändtligen tillåtelse att stiga i land utom Danzigs
område, där de inhystes i en usel lägenhet, som förhyrdes af en
mennonit. Denne lät påskina mycken välvilja emot dem, men
när de väl kommit dit, så affordrades de 12 dukater i veckan,
och, om de vägrade betala detta och likväl kvarstannade, skulle
de betala 12 dukater i dygnet. Emellertid lät ställets ägarinna,
en förnäm fru, betydligt nedsätta hyran. Då detta blef kunnigt
för myndigheterna, hotades frun med 300 thalers böter, om hon
behölle dem kvar på sin mark, och sällskapet ålades vid vite af
600 thalers böter att inom 3 dygn vara borta.
Nu erbjödos de af en katolsk adelsman att under 14 sdägar
få vistas på hans gods. Detta anbud mottogs af dem med glädje
och tacksamhet. Men när de väl gjort sig i ordning för att an¬
träda resan, kom ett bud från nämnde adelsman, att han af den
katolske abboten i Oliwa blifvit strängeligen hotad att icke mottaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
