Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Henrik Schartau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
blomstrande barn och mot grafven lutande åldringar. Snart
började han fråga, och jag önskar ingenting högre, än att lärare
kunde svara så som många af hans tioåriga åhörare. »Huru skola
vi bedja om det lekamliga goda»? frågade läraren. En liten flicka
svarade med säker röst, ehuru på ett okonstladt språk och med
nedslagna ögon: »att vi må få; men bara så mycket, att det ej
skadar det andliga goda, som vi först böra bedja omz.
Bland de män, som sutto såsom lärjungar vid den gamles
fötter, märka vi, förutom den nyss omnämnde professor Holm¬
bergsson, medicine doktor Florman, teologie doktor Hyllander,
filosofie doktor Bergqvist samt P. Ahnfeldt, Wiesselgren, To¬
mander m. f.
Vi hafva redan påpekat, huru den neologiska riktningen
framför allt betonade första artikelns läror, under det att herrn¬
hutismen i synnerhet betonade den andra. Schartau gjorde, som
vi nämnt, till sin lifsuppgift att betona den tredje artikelns läror
om den helige ande och helgelsen. Men, som så ofta händer, så
gick det äfven då, den ena ytterligheten födde den andra. Schar¬
tau var nästan rädd för blotta nämnandet af Kristi blod och
sår och framhöll sparsamt den personlige Kristus. Däremot rörde
han sig med förkärlek om människan såsom föremål för Guds
andes nådeverkningar. Vid betonande af detta viktiga stycke i
kristendomens lära gjorde han sig understundom skyldig till
alltför spetsfundiga utläggningar och uppträdde rätt ofta i en
tung, lärd rustning. Hans särskiljande och sönderdelande förstånd
tycktes föra en alltför oinskränkt spira, och han talade understun¬
dom så, som om han icke alls tagit någon hänsyn till sina åhörares
ståndpunkt. Det var väl ock af denna orsak, som en af Schar¬
taus vänner sade till honom, att det var liksom han vore tyst,
då han predikade, sannolikt emedan man hade svårt att tillgodo¬
göra sig det sagda. Härpå skall. Schartau hafva svarat i ett
bref: >»Äro mina predikningar otydliga och mörka för dig att
förstå eller är det så, att de för dig icke äro rörande och be¬
vekande, så att det är för den orsakens skull, du tycker, det är
liksom jag vore tyst, när jag predikar? Att mina predikningar
äro mörka för dig, är så mycket mindre underligt, som du torde
hafva funnit, att det var något så när detsamma för dig med
bibeln, att den också var i början mörk för dig. Hvad under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
