Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Jakob Otto Hoof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 TJUGUSJUNDE KAPITLET.
mångåriga krämpor, blef aflagd den 10 jan. 1839, då han slutade
sin jordiska lefnadsbana på hemmannet Floghult i Holtsljunga
socken, där han vistats sedan år 1804. De sista ord, som hör¬
des från hans mun, då hans själ skildes hädan, voro dessa: > Ära
vare Gud, Jehova, och vår Herre fesus Kristus!»
Uti hans efterlämnade lefnadsteckning finnas dessa af hans
egen hand tecknade ord: »1808 var det märkvärdigaste året af
min lefnad, ty allt hittills hade jag omgjordat mig själf och gått
dit kött och blod velat, men nu omgjordade mig en annan, och
Jag måste gå dit jag, nämligen köttet och den gamla människan,
icke ville. Lofvad vare Gud! Midt i mitt syndalopp din nåd
mig sökte opp. Jag började då kvida. Jesus viste mig sin sida>.
Utrustad af Herren med stora naturens och andens gåfvor
förkunnade han, säger en hans biograf, med kraft och stor väl¬
signelse lagens och evangelii himmelska sanningar för stora
åhörareskaror. Han var en man, som med sin lära och sin lef¬
nad visade, att han var en med nåd och salighet beklädd Herrens
präst, en lärare, som icke tillhörde dessa tysta, hvilka lägga
människorna hyende under armarna, att de skola synda, utan
upphäfde sin röst såsom en basun och förkunnade oförskräckt
men på samma gång med mildhet och ömhet sanningens ord,
en lärare, som var de blindas öga, de haltas fot, de fattigas fader,
änkors tröstare och de värnlösas beskyddare. Ostörd af mening¬
arnas strid och människors omdöme gick han lugn, anspråks¬
lös och förhoppningsfull sin väg fram och sökte städse att väcka
och förmana samt vinna själar för himmelen. Och då han af
egen salig erfarenhet visste, att själar med ingenting annat äro
belåtna och hulpna hvarken i lifvet eller i döden, i tiden eller i
evigheten än med Jesus och Jesus allena, predikade han honom,
den korsfäste, sådan som han har blifvit för oss till visdom från
Gud och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning.
Jesus var kärnan i alla hans framställningar. Jesus var det
käraste föremålet för hans tanke, det gladaste ämnet för hans
samtal. Hans tal ägde någonting lockande, öfvertalande och
gripande, hans väsende någonting vördnadsbjudande och inta¬
gande. En viss gladlynthet, som så ljuft meddelade sig åt dem,
som omgåfvo honom, en ohycklad fromhet och mildhet, en trofast
vänskap utmärkte honom. Han bemödade sig icke blott att föra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
