Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Jakob Norin och de andliga rörelserna i Helsingland på 1820-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
En annan gång, då han en afton kom ifrån arbetet, gick
han förbi en bröllopsgård, där det dansades ute på gården. I
sällskap med några vänner gick Norin in på gården samt rakt
fram till spelmannen och sade: »Du har länge nog varit »skällko»
åt satan; nu ska” vi ta oss något annat före». Härpå tog han
upp melodien till en psalm, bröllopsfolket stämde så småningom
in, och det blef gråt af hela glädjen. Spelmannen blef väckt,
och det var sista gången, han nu använde sin fiol i syndens tjänst.
Men denna frimodighet visade sig icke endast, då han upp¬
trädde inför sina jämlikar eller sina underlydande, utan äfven
gården efter fullbordandet af en kyrkobyggnad uppmanades
Norin att deltaga i kortspelet. Och, då han icke ville det och
tillfrågades om orsaken, svarade han: »Jag vill icke göra annat
än det, jag kan göra, då Herren kommer».
Om hans lifliga och friska sätt att vid sina samtal förstå
att rycka åhörarne med sig anföres, huru han t. ex. vid afton¬
sammankomsterna ute i det fria kunde taga en lingonblomma
och säga: »Se här bilden af en sann kristen, bladen äro vända
uppåt, men frukten lutar nedåt; hjärtat är i himmelen och verk¬
samheten på jorden». Eller ock kunde han taga ett löf och
säga: »Se här vägen till himmelen! Ådran midt igenom är
vägen, den är smal men rak. Men se här afvägar på båda
sidor, dock ej alltid midt emot hvarandra. - Dit slinka vi så lätt
af, men den trofaste Herren drar då upp oss igen och för oss
in på den rätta vägen för sitt namns skulb. Hans förmaningar
voro i allmänhet äfven klädda i bilder: »Lasta ej båten mer; än
den tål», brukade han säga. »Rätta er ej, den ene efter den
andre, utan hvar och en för sig efter Herren. Låt ej Herrens
sätt vid dz omvändelse bli en regel för hans sätt vid andras.
Vid Jerikos intagande gick hvar och en rätt för sig in i staden».
Och då han bestraffade, skedde det så kärleksfullt och med så
lätt hand, att det icke framstod såsom bestraffning förrän vid
närmare eftertanke. Dock glömdes en sådan bestraffning aldrig.
En gång höll glädjen bland några unga kristna på att blifva
alltför högljudd. Norin bad dem då påminna sig apostelens ord:
»Profeternas andar vare profeterna underdåniga», hvarefter han
gick ifrån dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
