Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Jakob Norin och de andliga rörelserna i Helsingland på 1820-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3LO TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
Och, då Norin reste därifrån, var det en af kvinnorna, som blef
föreläsare.
Huru den andliga rörelsen sedan utvecklade sig i Gefle,
ingår icke i planen för dessa meddelanden att beskrifva. Men
inom några år hade den unga församlingen vunnit ett sådant
rotfäste, att all fiendens bitterhet ej förmådde upprycka den
späda planteringen.
På sin ålderdom gjorde Norin ett besök i Gefle, och stor
var glädjen, då de yngre friska grenarna, bland hvilka då voro
flera af kyrkans lärare, sutto samlade omkring den åldrige, be¬
pröfvade vännen. Ett uttryck af Norin från detta tillfälle för¬
varades länge af de gamla i staden. Det var fråga om hans
ärende till G., och då svarade han förtroligt: »Jag kommer att
bese min egendom». Någon, som fruktade, att det kunde ligga
någon egen berömmelse uti hans ord, anmärkte i välmening:
»Det är väl Jesu’ egendom». Härpå svarade Norin med sitt
godmodiga leende: »Jag menar, vi ärfva lika».
I sin jordiska kallelse var Norin flitig och förmanade sina
vänner till arbetsamhet. Han ägde en synnerlig gåfva att leda
äfven större arbeten och hålla alla till sysselsättning. Detta
skedde på ett sätt, som, på samma gång det var allvarligt, äfven
hade en anstrykning af humor, hvarför det aldrig retade. En
af hans arbetare omtalade, huru Norin, då han kom till ett par,
som höllo på att hyfla bräder, men hvilket gick mycket trögt
och långsamt, frågade dem: »Är det er egen hyfvel?» Då de
svarade nej, sade han: »Nå, så gå på då och skona honom inte».
Af svårigheter och förföljelser hade ock Norin sin andel i
synnerhet under första tiden. En gång hade man ämnat öfver¬
falla honom en afton, då han gick från en sammankomst, men
försöket utföll så, att den anfallande, just då han skulle slå till
med sitt tillhygge, halkade och skadade sig så illa, att han måste
bedja; Norin om hjälp. ’ Vid ett annat tillfälle, då ett par karlar
ämnade lägga sig i försåt och skjuta honom, halkade den ene,
då han skulle springa öfver en spång, och föll i vattnet, hvari¬
genom han. väcktes till att däri se Guds finger, och han om¬
talade själf saken för Norin, som förut icke visste af någonting.
På sin ålderdom drabbades han af den sorgen, att hans ene
förhoppningsfulle son, Benjamin, vid en kyrkobyggnad blef ihjäl¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
