Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 38. C. O. Rosenius, hans lif och verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 TRETTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
och mer en stor olust att ägna sig åt studier af världsliga ämnen,
Han måste dock sysselsätta sig därmed, om han eljest villé taga
någon examen. I denna sin nöd vände han sig till sitt lifs Gud
och ropade om hjälp, och Herren hörde hans bönerop och förde
honom den rätta vägen.
Till följd af ekonomiska svårigheter, hvari han befann sig,
måste han 1839 lämna Uppsala för att genom kondition förtjäna
sig det nödvändiga. En sådan fick han också på Länna, en egen
dom i närheten af Stockholm, där han blef lärare för tvenne
gossar, söner till en grefvinna v. S. Under hans vistelse därstädes
började för honom en tid af outsäglig nöd. Visserligen hade han
äfven i Uppsala midt under det han fröjdade sig med sin Gud
plågats i sitt inre af svåra tvifvel på Guds tillvaro och bibelns
gudomliga sanningar. Men under vistelsen vid Länna blef denna
inre kamp och strid allt större. Denna tid af sitt lif skildrar han
i 7:de årgången af Pietisten i en artikel, kallad De hemska tviflen
på allt heligt, hvarur vi vilja här nedan anföra något.
»Jag lefde», säger han där, »som informator på en herregård
1 1/, mil från Stockholm, på en ort, där jag på ett helt år icke
träffade en enda själ, som frågade efter Herren. Här hade jag
först länge en svår kamp däruti, att jag bad Gud om en sak
(nåd att kunna fortsätta studierna), hvilken jag ansåg bestämdt
vara Guds vilja, men blef aldrig bönhörd. Jag hade äfven förut
under min vistelse i Uppsala mycket bedit Gud om detsamma,
och ett helt år var det min första och sista bön. Att tillägga:
Fader, icke som jag vill, utan som du vill, ansåg jag knappast
kristligt, då jag ju endast bad om kraft och förmåga till något,
som var Guds egen bestämdaste vilja, menade jag. Så länge
jag icke fick denna kraft, var jag i en beständig nöd icke blott
genom den begärda kraftens uteblifvande utan i synnerhet ge
nom de tvifvel, som jag grundade därpå, att jag aldrig blef bön
hörd. Det måtte icke finnas någon Gud, bibeln måtte icke inne
hålla Guds ord, då jag aldrig blir hörd uti en sådan bön som
denna. Så tänkte jag ofta. Och tviflen på min egen benådning,
om dock en Gud vore till, därom vill jag icke tala. Det var
ju tydligt, att jag åtminstone var alldeles öfvergifven af Herren. —
Ack, Gud! Det trodde jag icke, att du kunde föra en så hård
lek med något barn. Så förgat jag ditt ord: Ina tankar äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
