Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 38. C. O. Rosenius, hans lif och verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 TRETTIONDEÅTTONDE FJEAPECCET:
han var ängslig och anfäktad, svarade han ett gladt: » Ånej, icke
allsb Mot aftonen försämrades hans tillstånd, och medvetslöshet
inträdde å nyo. Natten mellan lördagen och söndagen var orolig,
och på söndagen märkte läkaren ett klaffljud i hjärtat, och han
befarade en ny utgjutning i hjärnan. Rosenius fortfor att vara
medvetslös till kl. 6 på aftonen, då han häftigt reste sig upp i
sängen och förblef så, stödd af några vänner, tillbakalutad mot
kudden under 2 timmars tid. Under det: han satt, spred sig en
förunderlig klarhet öfver hans ansikte. Intet spår af lidande för
märktes utan endast frid och stillhet. Mot kl. Yytorpåraftonen
märktes å nyo ett våldsammare anfall än förut, hvarvid den
högra handen, som några ögonblick törut hade lifligt arbetat
kring hufvudet, sjönk ned vid sidan. Efter en våldsam kamp
mellan lif och död bröts kampen i en ymnig svettning, och man
började tänka på möjligheten af, att han skulle få lefva; men
läkaren ingaf intet hopp. Mändagen den 24 februari inbröt, och
under dagens lopp samlades en mängd vänner utanför hans säng
kammare, där de bådo om Guds andes vederkvickelse för sina
hjärtan i den skilsmässans stund, som med hvarje minut ryckte
allt närmare. Omkring kl. 7 hördes ett rosslande ljud ur bröstet,
och några minuter efter kl. 9 utandades han i en djup suck det sista
andetaget. -Man knöföll omkring den vördade lärarens och vän
nens dödsbädd, tackande Herren för det myckna, som han genom
denna sin tjänare uträttat till många själars frälsning och salighet.
Fredagen den 28 februari fördes Rosenii stofthydda vid
klockornas ljud till det sista hvilorummet på Johannes” kyrkogård.
En ofantlig människoskara hade samlats, där processionen fram
gick. Kistan ställdes på en katafalk framför altaret, och en sång
kör afsjöng psalmen 487: »I hoppet sig min frälsta själ förnöjer».
Biskop Beckman förrättade jordfästningen. Han talade öfver
ID PRIAt4: 13: sKallgabkirokwde döda, som i Herren dö härefter.
Ja, säger anden, de skola hvila sig ifrån sitt arbete, ty deras gär
ningar följa dem efter». Från orgelläktaren sjöngs till sist den sång,
som Rosenius höll kär framför andra: »Så älskade Gud världen all».
Så var då Rosenii arbetsdag ändad. Att han fått vara Guds
Sak bill mycken välsignelse inom vårt land, därom torde icke
vara mer än en mening. Hans trohet mot hvad han ansåg vara
Guds vilja, hans brinnande kärlek till själarna för deras frälsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
