Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 38. C. O. Rosenius, hans lif och verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA UNDER DET 19:DE ÅRHUNDR. 437
återkommande lif. Han kunde till och med börja att i någon
ringa mån upptaga sitt litterära arbete.
Karlsdagen den 28 januari 1868 hade som vanligt flera
vänner samlats i hans hem för att lyckönska honom på hans
namnsdag. Rosenius tyckte mycket om dessa små familjefester,
»Vvederkvickelsestunder bland mödorna>, »hvila mellan striderna>,
Som han plägade kalla dem. Han talade vid detta tillfälle en
stund öfver Es. 43: 22-—25 och uppehöll sig särskildt vid de orden:
>Jag, jag utstryker dina öfverträdelser för min skull och kommer
dina synder intet ihåg». Äfven på sin 53:dje födelsedag den 3
februari samma år, då några vänner samlats hos honom, talade
han en stund öfver de första verserna af Davids 103:dje psalm.
På onsdagen den 19 februari voro några vänner åter samlade
hos honom. Han läste vid detta tillfälle en liten skrift, som ut
kommit just de dagarna, och deltog äfven i ett samtal däröfver.
Hans åldriga moder förklarade sin stora glädje öfver att se ho
nom så rask och tillade, att hon hvarje dag bad Gud att få be
hålla honom vid lif. Men Rosenius svarade med mycket allvar:
>Och jag beder om att få dö». Då nu den gamla modern före
Ställde honom, huru han icke borde bedja i strid med hvad hon
bad om, sade hän ytterligare: »Ja, men jag vill dö». Då modern,
Orolig och ängslig, anförde Pauli bön i Fil. 1, svarade han blott
detsamma: »Ja, men jag vill helst dö». Dagen därefter företog
han tillsamman med en vän en utfärd till Haga, där han vandrade
Omkring i Hagaparken och talade särskildt om »vännens slag>,
hvarmed han menade, hvad som händt honom i Göteborg. Vid
hemkomsten var han något trött, men han önskade dock, att
man skulle sjunga för honom någon af hans älsklingssånger, och,
då man sjöng nummer 147 i Pilgrimsharpan, instämde han i slut
Orden:
Du vid aftonklockans ljud
Skall ljufva hvilan smaka.
Under fredagsmiddagen var han ovanligt tyst och klagade
Örter hufvudvärk, hvilken ökades mot aftonen. Han lade sig
tidigt, och efter en half timmes sömn vaknade han, men då icke
Vid fullt medvetande. Ett nytt slaganfall hade inträffat. På lör
dagen uppklarnade liksom hans medvetande å nyo, och han igen
ände sin hustru och tilltalade henne kärleksfullt. - På frågan, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
