Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 39. Peter Fjellstedts lif och verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466 TRETTIONDENIONDE KAPIILET.
språk på honom. Man önskade nämligen, att han skulle flytta
till skolan i Uppsala, och denna önskan uttalades i en skrifvelse,
som var undertecknad af skolans elever. Detta gladde mycket
hans hjärta, och han följde också den vinken. . Han ägnade så
lunda de sista åren af sitt verksamma lif åt den verksamhet, som,
ringa i sin begynnelse, genom Guds välsignelse hade växt ut till
hvad den nu var. I nämnda skrift från lärjungarne vid: skolan i
Uppsala heter det: »Kom till oss med Jesu kära vittnesbörd;
kom och styrk de svaga och gif de oerfarna råd!»
Ju längre det led mot aftonen af hans lefnadsdag, desto mera
plågades han af sin gamla åkomma i fötterna, så att han måste hålla
sig inne på sitt rum. Under denna sin sjukdom skref han till en
af sina döttrar följande: »Måtte Gud med sin andes nåd rikligen
uppfylla oss alla, så att vi blifva ljusets barn, fulla med nåd och
kraft att vandra i ljuset, fulla af Kristi kärlek, fast förtröstan,
frid i samvetet, hjärtlig fröjd öfver syndernas förlåtelse och öfver
det saliga hoppet att snart vara hemma i fadrens hus! Där äro
många boningar; där är ännu rum, rum för oss alla. Alla äro
vi bjudna. Låtom oss skynda och alltid vara beredda! Beredd
kan ingen vara utan blott den, som blifvit rentvagen i lammets
blod. Ja, allt detta vet du, mitt hjärtebarn, men vi äro bestän
digt i fara att glömma just det allra nödvändigaste, det, som är den
enda grunden till vårt hopp om evinnerligt lif. Därför vilja vi
så uppmuntra hvarandra, medan vi äro på vägen till evigheten.
Jag tänker dag och: natt på er alla: Vi äro icke åtskilda, Vi
umgås med hvarannan fortfarande. Järnbanorna hafva i någon
mån gjort resorna lättare, men på andebanan går det vida fortare
att besöka det efterlängtade, som är på afstånd. Snart träffas
vi åter».
I ett bref af den 17 april 1877 skrifver han följande: > Med
min klena fot går förbättringen långsamt, men nu är smärtan
obetydlig, och jag kan gå någorlunda bra inne i rummen. Detta
är godt och lofvar godt. Jag arbetar nu och dikterar om dagarna.
Så snart jag kan resa, kommer jag till dig».
Inom skolan i Uppsala var Fjellstedt under denna tid icke
overksam. Han ledde den gemensamma andakten och fick tjäna
med sin bibeltolkning, och för sin omgifning vittnade han genom
sin kärlek om honom, som är den eviga kärleken, och inverkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
