Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 40. Oskar Ahnfelts lif och verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FT TATA TERRAN RASAR TASSAR NES Rs
480 FYRTIONDE KAPITLET.
Hvad som gaf synnerlig, fart åt Ahnfelts verksamhet, var
den sång med guitarrackompanjemang, hvarmed han började och
slutade sina föredrag. Denna hans sång var mycket gripande.
Den var efter en evangelisk predikan såsom hammarslagen på
en spik.
När på 1870-talet striden om försoningen utbröt, ställde sig
Ahnfelt afgjordt på den gamla betalningsteorins sida och uppträdde
mycket hätskt mot den uppfattning, som särskildt häfdades af P. Wal
denström. Med mycken bitterhet bedömde han denna »nya» åskåd
ning. Den motsägelse, som han rönte af sina många forna vänner,
hvilka hade omfattat Waldenströms framställning af försonings
läran, gjorde honom icke allenast modfälld utan bitter i sinnet.
Ahnfelt var van att härska, hvadan han hade svårt att finna sig
i att blifva motsagd. Emellertid verkade detta förhållande ned
stämmande på hans lynne. Dessutom tillstötte kroppslig sjukdom,
hvaraf han hösten 1875 blef allvarsamt angripen. Han utstod
svåra och ihållande andliga anfäktningar, hvilka dock skingrades
något på våren 1876, så att han kunde deltaga i åtskilliga mis
sionsmöten i olika delar af vårt land. År 1877 besökte han åter
Norge och då för sista gången, och under det följande året eller
1878 kunde han ännu resa omkring och predika i hemlandet.
Men vid nyåret 1879 begynte åter en lång pröfvotid, som fort
for ända till hans död. Under den anfäktningens dimma, hvarat
hans inre omtöcknades, fick han dock smaka Herrens nåd. Men
hans tro var dock en kämpande tro under hela denna sista tid
af hans lefnad på jorden. Då han sista söndagen hade lyssnat
till en kraftig trospredikan af Luther, yttrade han: »Jag förstår
icke, hvarför jag ej kan få tro det, jag tror».
Söndagsmorgonen den 22 oktober 1882 hemkallades han
genom en hastig hjärtförlamning. Under den sista sömnlösa natten
hördes han upprepa dessa bibelspråk: Herren förer till helvetet
och ut igen (1 Sam. 2: 6). Människosonen är kommen till att frälsa
det, som är förtappadt (Matt. 18: 11).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
