Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. Andliga rörelser i Vermland och Dalsland - III. De s. k. roparne eller predikosjukan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 FYRTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
annalkande vädret. Då under 1830—5350-talen den helige ande
såsom ett mäktigt framfarande väder nalkades vårt land, var det
mångenstädes olärda, okonstlade och öppenhjärtiga människor,
såsom yngre kvinnor och barn, hvilka först mottogo inflytelsen
af denne ande. Dessa föllo ofta såsom i djup sömnlik dvala —
däraf namnet predikosjuka — och lågo så timtals. Under tiden
plägade folk från alla kanter samlas för att få se den underbara
företeelsen. Så reste sig den inslumrade upp och ofta under häftig
kroppsansträngning och höga rop berättade de underbara syner,
han haft, utropade Guds dom öfver dem, som öfvade det onda,
samt nåd och salighet för dem, som bättrade sig. +De,som inrte
hade stulet gods eller eljest umgingos med brottsliga gärningar,
utpekades ofta, de brottsliga till skräck och andra till varning.
Allt, som i klädedräkt ansågs tyda på ett högfärdigt lefverne,
såsom hårflätor, hårkammar, fransar på fruntimmerskläder, blän
kande klockkedjor o. s. v., bestraffades strängt och skoningslöst.
Himmelen målades af roparen, såsom om han själf varit där inne
och med egna ögon sett dess härlighet.
I början af 1840-talet framträdde roparne i Rudskoga, Södra
Råda och Visnum, sedan de förut och samtidigt låtit höra sig
i Västergötland och Nerike. Någon tid senare hörde man ropare
långt inne i Vermlands bygder, såsom i Grafva m. f. socknar.
Om roparne har man haft många olika tankar. Här må
om dem anföras utlåtande af två bemärkta män: herdaminnes
tecknaren J. :Hammarin och den lärde karlstadsbiskopen GAS
Agardh. Båda hålla roparnes framträdande för en sjukdom, men
den förre kallar det tillika en »galenskap». Likväl säger han
om dem bland annat: »De hade ofta flera hundra åhörare. De
predikade skarpt i synnerhet mot allt världsligt öfverflöd och
nöjen. Innan de började predika eller, såsom det kallades,
ropa, förberedde de sig därtill med afsjungandet af flera psalmer.
Efter predikningarna framlämnade kvinnfolken, som åhört dem,
sina krokkammar, hvilka, som ett syndigt öfverflöd, blefvo ge
nast sönderbrutna>.
Sedan Agardh i sitt prästmötestal i Karlstad den 16 juni
1847 om >»predikosjukan» yttrat, att den nästan under samma
form ehuru ej i så hög grad i slutet af förlidet århundrade visat
sig i Finlands östra provinser samt förekommit äfven i andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
