Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. Andliga rörelser i Vermland och Dalsland - IV. P. Fjellstedts verksamhet i Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I VERMLAND OCH DALSLAND.
I synder var så världen sänkt,
Att hjälp ej stod att finna,
Ej nåd -att vinna,
Om Gud sin son’ ej skänkt;
O mänska, det besinna!
Efter en -brinnande bön läste Fjellstedt Esaias 55 kap.:
»Nu väl, alla I, som törsten, kommen efter vatten; och I, som
icke hafven penningar, kommen, köpen säd och äten; kommen,
köpen säd utan penningar och för intet både vin och mjölk!»
Oberoende af koncept talade han med ledning af texten anderikt,
varmt, klart och ötverbevisande, skildrande hedendomens styg
gelser, kristenhetens djupa förfall och den enskilda människans
nödvändiga behof af rättfärdiggörelse. I Kristus erbjödes syn
dernas förlåtelse och evigt lif åt alla. Den, som ville, finge mot
taga i honom Guds nåd utan penningar, ja, för intet. Kristi
outsägliga kärlek intill korsets död för oss och vår plikt att i
hans kärlek offra oss för bröderna utgjorde grundtonen i mis
sionärens predikan. Det var visserligen icke någon ny lära, han
förkunnade, men den nyskapande anden från Gud var med ordet
och öppnade hjärtan för sanningen; det var den gamla evangeliska
läran, som förkunnades, men utan prästernas »om», »>men» och
>måste» samt utan deras långa salighetsordning. Det var ett af
Kristi kärlek uppvärmt hjärta i orden, och därför träffade det
predikade ordet människornas hjärtan.
En allvarlig tystnad härskade i folkskaran, och då och då
Syntes tårar falla ned öfver så väl prästers som lekmäns ansikten.
Det var, som om alla velat vid korsets fot begråta sina synder
och vända om till Gud. Då höstaftonens sol sänkte sig ned bakom
bergen och Fjellstedt i sin slutbön i likhet med lärjungarne vid
Emmaus bad: »Herre, blif när oss, ty det lider mot aftonen och
dagen är förliden» (Luk. 24: 29), Så fanns bland åhörarne en liten
8-årig gosse, som satt i sin fars knä, i hvars själ Guds ljus i samma
Stund inbröt. Denne gosse suckade då: »O Herre, blif när äfven
migbh Gud hörde hans bön och gaf honom framdeles rum bland
evangelii tjänare. i
När i torka och solsken en stor skog antändes och vinden
fattar tag däri, kastas eldflingor ofta vida omkring och sprida
elden, så att hela skogstegen snart står i ljusan låga. Det af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
