Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Andliga rörelser i Dalarne - V. Graf Olof Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632 FYRTIONDEANDRA KAPITLET.
I lammets död och smärta
Består mitt nådaval o. s. v.
Den hade lifvets ord till lifs för mig. Och här förmår icke
min penna skildra den frid, som nu blef min lott, och huru om
vändt bibelordet blef för mig. Nu såg jag zåd, nåd och för
låtelse på hvarje bibelns blad, ja, själfva Rom. 9 kap. var mig
nu det kostligaste evangelium, ty nu var jag ett barmhärtig
hetens kar, som Gud, icke jag, tillredt till sin härlighet. - Nu
blef. mig bibeln oändligt dyrbarare än någonsin förr, och både
lifvet och döden, domen och evigheten, allt var liksom bestråladt
af ett ljus för mig. Ett täckelse hade fallit från mina ögon. Nu
fick jag lefva i det mest välsignade nådens öfverflöd efter lång
varig väntan, och dessa andliga bröllopsdagar varade med föga
afbrott mer än ett år. Nu syntes mig lätt att vara salig, då
vårt nådaval: hvilar på lammets död och smärta och ej på »zn
fromhet. Nu tyckte jag ock, att alla och enhvar skulle tro. De
borde förstå det, blott det blef omtaladt för dem, omvända sig
och lefva ett nytt lif utan att behöfva plåga sig i så många år,
som jag i mitt oförstånd gjort.
Men min tro skulle snärt sättas på ett svårt prof. Jag
tänkte vid denna tid på att taga mig en maka. Men det föll
mig icke in, att jag skulle rådfråga Gud i den saken, ty jag
tyckte, att Gud ej skulle blanda sig i sådana småsaker. Det
vore nog, att han gjorde oss saliga. Det öfriga skulle jag göra.
Jag tog då en flicka efter mitt förstånd, och det blef bröllop.
Gud välsignade vårt äktenskap, och efter ett år fick min hustru
en son. Men nu ville troligen Gud visa, att äfven han hade ett
ord att säga i saken. Födslopinan blef odräglig, barnet var dödt,
och modern miste förståndet. Jag måste sköta henne, såsom man
vaktar ett vilddjur, tills hon efter ett halft års tid förlossades
genom döden. Huru jag den tiden mådde, vet Gud bäst, ty nu
blef det mig nödigt att låta mina begär flitigt varda kunniga
inför honom med bön, åkallan och tacksägelse, och Herren bön
hörde mig. Jag vågade nu mindre än förut att företaga något
utan befalla Herren min väg och hoppas uppå honom. Denna
stora nöd gjorde mig rädd för mina egna tankar, och jag har
sedan måst rådfråga Herren uti allt, äfven i hvad jag annars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
