Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Andliga rörelser i Dalarne - V. Graf Olof Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i få
a
+ |
DE ANDL. RÖRELSERNA I DALARNE. G3T
på den saken, slog upp och läste och läste om igen och blef
öfvertygad, att jag var ett vredens kar, tillredt till fördömelse,
och det hade jag nu att rätta mig efter. Jag beslöt därför att
lefva, huru det kunde gå, och därmed vara lugn, till dess jag
skulle dö och fara till helvetet, ty det vore nu en afgjord sak,
att jag skulle dit, då Gud hade utvalt mig därtill. Huru skulle
jag kunna träta med Gud, då ”han förbarmar sig öfver hvem
han vill, och hvem han vill förhärdar han’? Men den tanken
kunde icke heller göra”mig lugn, nej, tvärt om blef nöden ännu
större, ty nu var det en beständig dödsfruktan, som plågade mig
både dag och natt. -O, hvad det var svårt att tänka på detta
såsom något för mig oundvikligt! Jag miste både matlust och
nattro, och min kropp blef så aftärd, att folket undrade, hvad
för en sjukdom jag månde dragas med, som så tärde på lifvet.
Ingen mer än Gud och jag visste det, och att omtala det för
någon kunde jag ej. Det hade ock varit detsamma, ty därmed
hade jag blott satt folk i förundran, att jag kunde vara en så
stor syndare. Detta hade ingen kunnat tro, då jag kunde läsa
bra och icke heller brukade göra några skälmstycken såsom
många andra.
Nästan ett års tid befann jag mig i denna förskräckliga
syndanöd. Jag var nu 22 år gammal. Ungefär vid denna tid,
år 1852, hade en väckelsens och besökelsens tid af Herrens
ande inträdt i min hemort, och många själar vaknade till lif och
blefvo gudfruktiga, lofvade och prisade Herren och voro glada
i Gud sin frälsare. Men jag kunde ej vara glad. Jag såg än
tydligare, att eff, ja, allt fattades mig trots allt mitt arbete och
min kunskap. Jag var död. De voro lefvandegjorda. Jag blef
nu kallad till skolmästare i Nornäs. Där måste jag då hålla bön
om söndagarna, ty det hade sig icke så lätt att komma till kyrkan,
då vi hade 5 mil dit. Jag skaffade mig Luthers evageliipostilla
och läste den samt fann väl däruti tron framhållen, men, som
min bättring var blott ett vanmäktigt bemödande, var jag öfver
tygad, att jag för min del ej fick tro.
Men midt i dödens natt för mig ett ljus upprinner. Hvad
jag icke kunnat åstadkomma med min bibelkunskap, med alla
mina böner och eder, det kunde Gud åstadkomma, när hans stund
Var kommen, och han gjorde det genom den gamla sången:
So
ARPRE
AN
SPEERSRSerefrvr xfmRNEé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
