Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 42. Andliga rörelser i Dalarne - IX. Johannes Anderssons och L. J. Söderbecks verksamhet i Ludvika och Grangärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NN a
nd sl
652 FYRTIONDEANDRA KAPITLET.
frågades Andersson, om han läst Joh. ro kap, där:det Står, att
hvar och en, som går annorstädes in än genom dörren, han är
en tjuf och en röfvare. Härpå svarade Andersson: » Kristus är
dörren». Då detta icke kunde bestridas, upplöstes sammankomsten
med tillsägelse åt Andersson att följande dag inställa sig inför
fogden och prästerna.
Emedan fogden var känd såsom en hård och grof man,
tillråddes Andersson af de troende att icke begifva sig dit, utan
fogden måste i stället besöka honom i Nissbo, där han uppehöll
sig tillsamman med några vänner. Fogden kom och var mycket
förbittrad i ord och åthäfvor samt påstod, att Andersson genast
skulle packa sig bort och icke mera få tillåtelse att läsa Guds
ord för någon. Då Andersson icke kunde lofva detta utan fast
höll vid sin afsikt att, då han blef ombedd, läsa och tala ordet,
som han var kallad att predika, aflägsnade sig fogden under för
nyade hotelser.
Följande dag kom Andersson i beröring med ortens läns
man, som infunnit sig på ett ställe i Ludvika, dit Andersson
blifvit inbjuden. Denne ville då gripa Andersson och kallade
hans tal »galenskap». Sedan Andersson med Guds ord bragt
honom till tystnad, aflägsnade han sig i vredesmod. Men Anders
son fortsatte sin verksamhet. Därifrån begaf sig Johannes An
dersson till Grangärde. Denna socken ligger aflägse från de
stora farvägarna, är långsträckt, skoguppfylld och vattenrik. En
idog landtbrukarebefolkning bodde där bland bergen, men det
andliga mörkret hade tagit människorna fatt. Folket gick
söndagligen till kyrkan, hörde en intetsägande predikan, gick
hem och lefde i sus och dus, söndag som måndag. Det var
ännu husbehofsbränningens tid, och nästan såsom regel gällde:
»Ingen glad helg utan rus». Samtidigt med predikan i kyrkan
hölls utanför kyrkogårdsmuren en larmande marknad, där lifsförnö
denheter, kor och svin såldes och köptes. Dansnöjen, öfverdådiga
gästabud och halsbrytande bröllopsfärder till kyrkan räknades till
det oskyldigaste bland adiafora. Hvar och en hade blifvit pånytt
född i dopet och behöfde således icke födas på nytt igen. Så
lärde kyrkoherdarne och deras medhjälpare. Bedröfvade och
ängsliga samveten tillsades: »Vi få hoppas det bästa och vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
