Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 44. Några drag af den andliga rörelsen i Västerbotten - II. Södra Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
734 FYRTIONDEFJÄRDE KAPITLET.
är således en Guds domshandling utom människan och får ej på
minsta vis sammanblandas med helgelsen, som är den helige
andes verk i de troende.
I fråga om helgelsen kom det hos Lindströms anhängare
just icke längre än till »kännedom af synden och en åstundan
att vara kvitt synden». Och med tiden kom det därhän, att de
allra flesta af denna läras anhängare kunde lefva i uppenbara
synder och laster och dock tro, att de inför Gud voro rättfärdiga
i Kristi dem tillräknade rättfärdighet. Dryckenskapen har hos
detta parti i södra Västerbotten varit en ganska allmän last, den
de räknat till »svaghetssynder, som stå under den dagliga för
låtelsen». Och ej underligt, att den meningen vardt allmän hos
dem, då den andlige ledaren och »lärofadern»> i det afseendet var
ett dåligt föredöme.
Den, som på 1840-talet fick och.sedan under en tid af mellan
40 ’å 50 år behöll en hufvudledareplats i Umeå och Vännäs
socknar, är HANS FREDRIKSSON, ortens skickligaste böss-smed,
hemmansägare i Bråns by af Vännäs socken. Denne mans läro
åskådning och lärosätt har i allt väsentligt varit likt C. O. Lind
ströms. Han var synnerligen mån om, att ingen skulle: tro, att
vare sig apostlarne eller Luther lärt, att en kristen skulle kunna
lefva så, som det här och där höres af derasrord: Läran. om
helgelse och en helig vandel ställdes också i skym-undan, så att,
då t. ex. C. O. Rosenius och hans tidning Pietisten år 1844 talade
» Något om helgelsen» och »Om köttets dödande», så var det
misstänkt såsom »en ny laglära», som »oroade samveten». KRo
senius vann därför heller aldrig förtroende hos här afsedda läsare.
De sjönko ock med åren allt djupare i okristliga meningar, så
att de på 1850-talet t. ex. icke tålde höra talas om ett heligt
lefverne. Så var förhållandet åtminstone i Umeå socken. De
lefde i synd och vände sig mot samvetets anklagelse och mot
hvarje tillrättavisning enligt Guds ord såsom mot »idel djäfvulens
verk». En af dem for söndagligen omkring och läste Luther vid
sammankomsterna och var för det mesta »frimodig i såren och
blodet>, fastän han lefde i sodomiteri med »bröder», som be
kände sig vara rättfärdiga genom Kristi rättfärdighet, så att de
kunde — som de plägade uttrycka sig — »spotta på djäfvulen>,
då han ville förebrå dem för synder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
