Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 48. Andliga rörelser i Helsingland - VII. Per Norin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I HELSINGLAND.
VIL
Per Norin.
Emedan namnet Per Norin förekommit i det föregående och
personen i fråga haft den största betydelse för de andliga rörelsernas
sunda utveckling samt varit en pelare som få i Guds församling,
förtjänar han ett särskildt och något mera detaljeradt omnämnande.
PER NORIN, broder till den förut omnämnde Jakob Norin,
föddes på Kungsgården, Norrala socken, i augusti 1806 af fromma
föräldrar. Modern var en sant gudfruktig kvinna, och fadern var
äfven angelägen om att föra en rättskaffens vandel. De vinn
lade sig allvarligt om att vara goda föredömen för sina barn och
att uppfostra dem i Herrens fruktan. Följden däraf blef ock den,
att sonen Per aldrig kom ut i synden. I vanlig mening ogud
aktigt lefde han sålunda icke. Vid 14 års ålder blef han
under en omfattande väckelse genom Hällmans från Hudiksvall
verksamhet gripen af Guds ande och förd till en lefvande tro
på Jesus Kristus.
I unga år kom Norin i smedslära hos en ogudaktig mästare,
som därtill var drinkare. Här hade han tillfälle att bestå profvet
gent emot ungdomens frestelser. Han var i Herrens kraft stånd
aktig och visade i allt sådan plikttrohet, att han tillvann sig sin
mästares synnerliga aktning och förtroende. Efter några års för
lopp öfvertog ock Norin sin mästares smedja och fortsatte hela
sitt lif med smedsyrket.
Norin fostrades af Herren i lidandets och pröfningarnas
skola. Men i bedröfvelsens ugn blef han ock utkorad. År 832
ingick han äktenskap med Marta Persdotter, en från ungdomen
mycket dygdesam och gudfruktig kvinna. Aktenskapet, som väl
signades med 4 barn, var i allo mycket lyckligt men af kort
varaktighet. Hustrun dog 1844, och han lämnades ensam med
sina minderåriga barn. I sin djupa sorg önskade han, då vän
nerna kommo för att hjälpa och bistå honom, att ingen hade
kommit, »så att Gud ändå fått se, att han gjort galet, när han
tog hustrun från honom>.
Ekman, Den inre missionens historia. 5I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
