Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 48. Andliga rörelser i Helsingland - IX. Söderala. Erik-jansismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
816 FYRTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
Det var något i blicken, som alltid stötte mig tillbaka. Den tjus
kraft, han utöfvade öfver sina egentliga anhängare, synes mig
snarast vara att jämföra med det inflytande jätteormen säges
hafva öfver sina offer. De behärskas oemotståndligt af honom
och kunna icke lösgöra sig från hans inflytande. — Det är rätt
träffande i fråga om mannens yttre, då det i ett af de allmänna
ombudens redogörelse för rannsakningen vid häradsrätten i Forssa
i början heter: ”Med utseende af en varg vid kyndelsmässo
tiden trädde den anklagade inför rätta”.
Därmed vill jag icke alls hafva sagt, att icke hos Erik
Jansson funnits ett varmt religiöst lif. Tvärt om. Vid hans första
besök här -var han nog uppfylld af en verklig gudsfruktan, och,
då han först sammanträffade med personer i ett mera dufvet and
ligt tillstånd, slog han an med sin djupare andliga värma. Men
den beundran och det erkännande, han hastigt vann, gjorde
honom med tiden uppblåst, och den härsklystnad och hänsyns
löshet, som utgjorde grunddraget i hans naturliga skaplynne, bröto
hastigt fram under fortfarande bibehållande af andlighetens form.
Den ifver, med hvilken han i förstone påyrkade ett allvar
ligt farande efter helgelse, gjorde honom i början värderad af
många insiktsfulla personer. Så vistades han bland annat i den
på den tiden högt ansedde komministern i Bjuråker A. G. Säf
ströms hus, tills nämnde prästs fru en gång sade till sin make:
”Huru kan du bära upp en sådan person, som denne är? Gud
har ju bjudit, att man icke skall binda munnen till på oxen, som
tröskar,; och det heter ju, att den rättfärdige förbarmar sig ock
öfver" sitt ök, "och den här -karlen,’ som nu .varit hös oss i tre
dagar, har under hela denna tid ännu icke tagit selen af sin häst”
Säfström gjorde honom uppmärksam på försummelsen. Men
en erinran till honom själf tålde han icke, och så var den vän
skapen slut.
Erik Jansson var icke någon fridens man utan utmanade
själf till strid.
Vid ett tillfälle, då en person af läroståndet infunnit sig på en
samling att åhöra honom, afbröt sig Jansson, sägande: ”Du är kom
men att bespeja mig. Du känner, att jag har rätt, ditt samvete
och Guds ande säga dig det; men du vill kanske stå sanningen
emot?” Och då den så tilltalade svarade: ”Hvad är det där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
