Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 49. Andliga rörelser i Gestrikland - IV. Erik Andersson i Ockelbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I GESTRIKLAND. 369
länsmannen syntes icke mera till. Så hjälpte mig då Herren ur
den faran.
Under denna:resa hade jag varit borta två och en half
månad. Och nu, Herre, vare dig tack och lof för ditt beskydd
och din nåderika hjälp under densamma. Värdes välsigna du
själf det enfaldiga vittnesbörd om dig, som du gifvit mig nåd att
aflägga, att det må lända till ditt namns ära samt till själars
salighet>.
Under växlande erfarenheter af nöd och nåd samt hån och
förföljelse af den mot Gud och hans sanning fientliga världen
fortsatte Erik Andersson med frimodighet och trohet att förkunna
Kristi evangelium samt att sprida biblar och ströskrifter. Gud
välsignade rikligen hans verksamhet, så att hans enkla vittnes
börd fick tjäna till många själars frälsning samt till de troendes
glädje och stadfästelse i nåden och sanningen.
Nyårsdagen 1866 predikade han för sista gången i Ockelbo
missionshus. Han pekade då på och talade med hänförelse öfver
den ofvanför talarestolen i nämnda missionshus anbragta inskrip
tionen: Se, Guds lamm, som borttager världens synd. Guds
helige ande var på ett märkbart sätt närvarande och verkade
på de församlade åhörarnes hjärtan. — >»När vi», så berättar en
hans gode vän och medarbetare i Herrens vingård, >»kommo ut
på gården och sade hvarandra farväl, slog han sina båda armar
omkring min hals, hvarpå jag frågade honom: ”Alskar du mig”?
"Ja, svarade han, ”’om jag kunde, skulle jag taga och föra dig
midt in i himmelen”. Detta var det sista ord, han yttrade: till
mig. Vi skildes därpå för att aldrig mer återse hvarandra i
detta lifvet».
Strax därefter insjuknade Erik Andersson ismittkoppor och
insomnade i tron på sin frälsare den 16 i samma månad. Detta
trogna Kristi vittne fick sålunda efter en kort men välsignelserik
arbetsdag gå till hvila för att uppstå till sin del vid dagarnas
ända:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
