Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 50. Andliga rörelser i Uppland - III. Johan Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
908 FEMTIONDE KAPITLET,
den viktiga dagen. Att gå värdig fram hade jag nu uppgifvit
allt hopp om, men jag fick väl gå som de andra då. Nu fylldes
mitt hjärta af en öfverväldigande ljuf känsla, men att mina synder
voro förlåtna, att jag var ett Guds barn, kunde jag ej hoppas,
då jag ej gjort någon sann bättring. På kvällen läste jag Joh.
3:dje epistel, och, då jag kom till versen 15, där (det heter:
”Vännerna hälsa dig. Hälsa vännerna, hvar och en för sig”, kändejag,
att det måtte ha varit andra tider då, och greps af en häftig
längtan efter att på detta sätt hälsas af vänner.
År 1849 kom jag i skomakarelära på Söder i Stockholm.
Där blef det nu för mig en svår brytningstid. När jag första
kvällen, min vana trogen, böjde knä för att läsa mina böner,
sade en af kamraterna hånfullt: ”Pojke, inte skall du lägga dig
där utan i sängen. Följande kväll satte en annan sig upp på
min rygg, smackade och slog mig. Jag fortsatte dock, tills
mästaren en gång kom in, fick mig i armen, och kastade upp
mig med en spark, sägande: ”Här är det inte värdt, att du ligger
och välsignar potatislåren; jag ser, att det tar slut snart nog
ändå. Då sökte jag bedja, sedan jag lagt mig, men där språ
kades och skämtades, så jag fick ingen ro, och snart kände jag
ej heller behof af att bedja mer. Med tiden lyckades de äfven
få mig till svärjare, den värste bland dem.
Våren 18352 fick jag till min stora förskräckelse höra, att
min syster, som tjänade i Stockholm, blifvit läserska. På kam
raternas inrådan skulle jag nu söka draga ut henne i sällskaps
lifvet, så att hon ej skulle blifva alldeles galen. När jag en afton
mötte henne och bad henne följa mig ut någon gång, frågade
hon, om jag brukade höra Rosenius, Janzon eller Elmblad. Här
till svarade jag ja för att sålunda vinnna hennes förtroende. Nu
var jag emellertid rädd, att hon skulle fråga mig något om En
gelska kyrkan, som jag ännu ej sett. Fördenskull gick jag dit
en söndagskväll, innan mötet började, för att orientera mig. Till
min stora förargelse fann jag bland de få, som redan kommit,
en kamrat till min syster, och därför vågade jag ej aflägsna mig.
Inom kort var kyrkan full, och jag svettades af ångest att sitta
bland så många läsare. Den kvällen predikade lektor Elmblad
öfver texten om »änkan och den orättfärdige domaren». Han
talade länge, och jag tyckte det var outhärdligt. Men plötsligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
