Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55. Andliga rörelser i Småland - XV. Carl Johan Svalander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I SMÅLAND. 1123
kommer till dig, en rättfärdig och en hjälpare». Sent insomnade
han, och, då han vaknade tidigt på morgonen, ljödo orden: »Se,
din konung kommer till dig», i hans hjärta med sådan kraft,
att han icke längre kunde motstå inbjudningen till nåden. Längre
fram på morgonen fick han ock erfara känslan af en öfverflödande
nåd, hvilken uppfyllde hans hjärta med en outsäglig fröjd. Fan
predikade den dagen med kraft öfver orden: -»Se, din konung
kommer till dzg», Hans predikan väckte åhörarnes stora upp
märksamhet. Somliga trodde, att han blifvit galen, andra för
stodo, hvad som hade försiggått med honom, och tackade och
prisade Gud därför. Aldrig hade han förut erfarit, hvad det vill
säga att smaka Guds frid som en vattuström; aldrig hade han
förstått, hvad det vill säga att lefva endast af nåd. Med andra
ögon betraktade han nu sin maka och sina barn, sina anhöriga
och vänner, ja, hela sin omgifning, och hans innerliga önskan
var, att alla skulle fatta betydelsen af det ordet: »Se, din konung
kommer till dig, en rättfärdig och en hjälpare». Han fick ock
glädjen att se flera af sina barn mottaga sämma nåd, som hade
gjort honom själf så lycklig.
År 18531 erhöll han enhällig kallelse till kyrkoherde i Bringe
vald till kyrkoherde i Rogberga, där han stannade till sin död.
Ända till slutet af sitt lif var han i ständig verksamhet. Synnerligen
var han flitig i att besöka sjuka och fattiga inom sitt pastorat
och hade sin lust i att framhålla den store nödhjälparen för alla
människor, som kommo i hans väg. Den 14 augusti 1881 pre
dikade han för sista gången. Han talade öfver Luk. 12: 42—
48. Ehuru han, då han gick till kyrkan, kände sig ovanligt
trött, predikade han dock den dagen med kraft och värma, så
att orden trängde djupt ned i åhörarnes hjärtan, och vid utgången
ur kyrkan yttrade en af dem: »I dag har Svalander helt visst
Sjungit sin svanesång».
På eftermiddagen samma dag reste han ut i församlingen
På tvenne ämbetsförrättningar men sjuknade ned följande dag.
Hans ögon, som på sista tiden varit svaga, nekade att göra sin
tjänst, så att han knappt kunde igenkänna sina närmaste. Här
under kom han i mycken anfäktning och nöd, hvarvid han sade:
xDetsär ej nog med munnens bekännelse, vi måste ock gång
Rh P - ,. . . .
Ekman, Den inre missionens historia. 72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
