Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55. Andliga rörelser i Småland - XXII. Per Adolf Sandstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1172 FEMTIONDEFEMTE KAPITLET.
Då de kristna mera allmänt började utgå ur statskyrkan
och bilda fria församlingar, blef Sandstedt därvid deras ledare.
Många tyckte, att detta var illa gjordt af den gamle, allmänt
aktade mannen. Men just hans rika lifserfarenhet, hans hvita
hår borgade för, att han icke tog detta steg utan af »rätter nöd».
Såsom exempel på den nåd, som var Sandstedt gifven, att
med tålamod fördraga världens hån och smädelse, må följande
händelse anföras. Den 31 okt. 1877 hade han blifvit kallad att
vid domstolen aflägga vittnesmål i en världslig angelägenhet.
Under det han satt tyst och stilla i en vrå af rummet och väntade
att blifva förekallad, kom en person in, med hvilken han aldrig
hade haft något att skaffa, och började öfverösa honom med ovett,
därför att han var läsare, som denne gjorde liktydigt med
själfva djäfvulen. Som Sandstedt trodde, att mannen var rusig
eller ifrån sina sinnen, enär han utan ringaste anledning angrep
honom, som vid tillfället icke yttrat ett enda ord, svarade han
intet utan lät honom fortsätta. Detta ökade mannens raseri, så
att han icke blott öfveröste Sandstedt med en mängd smädenamn,
i hvilka läsaretiteln alltid ingick, utan äfven sade i flera okända
personers närvaro, att han var en skurk, en bof, som genom en
mängd bedrägerier och skurkstreck tillägnat sig andras egendom
m. m, En länsman, för hvilken Sandstedt var okänd, gick under
uppträdet genom rummet, och äfven han tycktes i likhet med de
öfriga närvarande antaga, att denne var en stor brottsling. På
Sandstedts hemställan, om han icke så väl som andra borde få
åtnjuta den rättegångsfred, som lagen påbjuder, gaf länsmannen
den förbittrade bråkmakaren en vänlig förmaning att söka ett
lämpligare ställe för att uppgöra sin affär med Sandstedt. »Det
obefogade angreppet af min vedersakare>, säger Sandstedt, » gjorde
mig ingenting. Men, att jag af främmande personer skulle be
traktas såsom saker till de gjorda beskyllningarna, det sårade
min egenkärlek, och min gamle Adam försökte några gånger att
resa upp borsten, men det lyckades dock att hålla honom i styr».
Sandstedt beslöt dock inom sig själf att vid sitt inträde i
tingssalen anmäla förhållandet och yrka ansvar å fridstöraren.
Men, när det kom till kritan, teg han stilla, och, sedan han af
lagt sitt vittnesmål, gick han hem och stillade sitt hjärta genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
