Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55. Andliga rörelser i Småland - XXII. Per Adolf Sandstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1174 FEMTIONDEFEMTE KAPITLET.
Under det sista lefnadsåret låg Sandstedt till sängs i en
tärande magsjukdom. Han hade dock äfven på sjuksängen om
sorg om församlingen och samtalade i bönen med Herren om
dess bästa. Slutligen började väntanstiden synas honom lång,
och han längtade ifrigt efter förlossaren. Denne kom ock samt
befriade genom en stilla och fridfull död sin trogne tjänare från
lidandet. Då den jordiska tälthyddan sakta sammanvecklades
och nedtogs, hviskade Sandstedt: >»Mig är barmhärtighet veder
faren>. Lördagen den 7 juli 1883, då solen sände sina första
strålar in genom sjukrummets fönster och bebådade en ny dag
för jorden, brast tidens förlåt, och evighetens sol hälsade den
från dödens kropp frigjorde anden välkommen till den otaliga
änglaskaran och det eviga ljusets sköna värld.
Vid Sandstedt hemförlofning skref hans unge vän C. B—g en
minnesruna, hvarur vi anföra följande:
Min gamle vän, nu har du slutat striden,
Din långa rodd utöfver lifvets sjö. 4
Din lefnads sol är nedom fästet skriden,
Sen åtti vintrar öfver dig fått strö
Sin hvita snö. Från tidens dunkla öden,
Från kamp och möda här på stridens ort
Du ilat hem och öfvervunnit döden
Att njuta hvila bakom Edens port.
Med tårad blick jag ställer mig på griften
Och hjärta, tärdt af saknns stilla brand.
Ack, hvad det växlar här bland tidens skiften!
. Hur sorgomtöcknad är ej denna strand!
Jag ville ock gå hem till himlens väsen
Och säll bland dem på Edens ängar gå,
Där lifvets blomster susa ibland gräsen
Och hvita skaror inför tronen stå.
O, lycklig du, som slapp att längre lida
På denna strand, af synd och nöd bebyggd!
I salig frid din farkost hän fick glida,
Bevakad skönt af hvita vingars skygd.
Till paradisets sköna morgonnejder,
Den färden gick på grund af Kristi blod;
Där fann du syskon ifrån lifvets fejder,
Som liksom du sig tvått i Jesu blod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
