Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 57. Andliga rörelser i Skåne - VIII. Johan Henrik Thomander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I SKÅNE. 1257
gammalt är kändt för sin stela statskyrklighet. Därför kunde
han ej heller på långt när uträtta allt, hvad han vzile. En friare,
friskare ande bland Skånes prästerskap är emellertid ovedersäg
ligen att räkna från denna tid. Hans inflytande märkes mera
efteråt, än medan det utöfvades. Särskildt välgörande och be
tydelsefullt har det visat sig med hänseende till separatismen,
och det erkännes allmänt, att utan Thomanders visa behandling
af den nyvaknade andliga rörelsen hade en svårare brytning med
den bestående ordningen sannolikt snart kommit till stånd».
Då han fick doktorshatten, förklarade han, att den hade
endast ett fel, det nämligen att vilja halka ned öfver ögonen.
Han synes dock hafva undgått denna svårighet, ty med öppen
blick och öppet hjärta följde han den andliga utvecklingen, vare
sig den fördes framåt af präster eller lekmän.
Men hans arbetsdag nalkades sitt slut. Den både kroppsligt
och andligt starke mannen kände sig nedbruten och anade,
att aftonen var inne. Sin sista festpredikan höll han i Lunds
domkyrka den 4 nov. 1864 med anledning af femtionde års
dagen af Sveriges och Norges förening. Några dagar därefter
invigde han en nybyggd kyrka. Detta var hans sista prästerliga
förrättnings, Vintern förgiek,-och, när våren återkom med nytt
lif i naturen, sade han: >»Hälsa ut till de gröna träden men säg
dem, att jag icke afundas dem, ty jag har mycket bättre än de>.
När läkaren yttrade: »Här är intet hopp», sade Thomander med
glädjestrålande ögon: >»Hvad, intet hopp för mig! Jag är full
af hopp>.
På dödsbädden bad han mycket för sig själf och för Guds
församling, hvars nöd särskildt låg på hans hjärta. Ljus och
mörker omskiftade i hans inre. En dag sade han: »Det är så
dunkelt. Jag ser och förnimmer ingenting. Jag måste tro, att
jag tror». Men vid ett annat tillfälle, då man föreläste för honom
Davids 103 psalm, spred sig en förklaringsglans öfver hans an
sikte, och han utbrast: »Det är förunderligt! Aldrig har jag
känt mig så lycklig och glad tillförne i hela min lefnad>.
I skötet af en kär och lycklig men i sorg försänkt familj
fick han den 9 juli 1865 utandas sin sista suck, anbefallande sin
Själ i den himmelske faderns händer. Man skall icke kunna neka
Thomander det vitsordet, att han med sina pund troget och ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
