Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 61. Arbete för religions- och samvetsfrihet - III. Religionsfrihetsfrågan inför riksdagen 1853—1854 - IV. Religionsfrihetsfrågan vid 1856—1858 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1400 SEXTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
och därför lämnar all religion? Ty i senare fallet är han i ingen
fära, kan, om lyckan står bi, möjligen blifva biskop!....
Det sätt, hvarpå prästeståndet bemödar sig att försvara vår
kyrkas försök att upprätthålla enhet i gudstjänstliga former, är
både ömkligt och löjligt. De nya böckerna försvaras med förra
cirkuläret, på samma gång prästeståndet själft har svettats under
försöket att skaffa till väga en ny handbok, i hvilken högst
betydligt afseende är fäst vid —’ de kristnas i norra Sverige
fordringar. ”Tiden är icke ännu inne för en större liturgisk frihet’;
i synnerhet som då söndringar skulle uppkomma. Det är för
prästeståndet platt omöjligt att tänka sig en enhet annorlunda
än i uniformen. ’ Till den grad har ”det världsliga tempererat
om icke förkväft hvarje andlig lyftning hos våra riksdagspräster.
Enhet i tro och bekännelse är en ringa ting och är alltid i våda,
om icke samma böneformulär nyttjas öfverallt och samma ar
människor instiftade åthäfvor. Det är verkligen lärorikt att jäm
föra dessa det svenska prästerskapets åsikter om enheten med
Flertens:’ ord: Gud: ärl envanderochirdéj som tillbedja honom,
böra tillbedja i anda och sanning”. Sådan tillbedjan, menar präste
ståndet, kommer nog, blott vi få uniformen riktigt i ordning. För
öfrigt är det ett besynnerligt infall att inbilla sig kunna mota
söndringar genom samma medel, hvarmed de åstadkommits och
vuxit i omfång, nämligen genom ett hårdnackadt förvägrande
äfven af de billigaste fordringar. Men det har alltid i viktiga
tidpunkter varit ett utmärkande kännetecken hos dem, som velat
behålla allt, såsom det är, ’tills det icke mera är’, att de aldrig
velat lyssna äfven till de billigaste fordringar. Följden har blifvit,
att de förlorat allt, efter de icke velat efterskänka något ....»
Det torde vara öfverflödigt att påpeka, det den prästerlige
siarens ord icke helt och hållet slagit fel, och att vi äfven under
våra nuvarande förhållanden hafva något att lära af hvad han sagt.
IV?
Religionsfrihetsfrågan vid 1856–1858 års riksdag.
De förhoppningar, som religionsfrihetens vänner hade hyst,
att det 1853—1854 församlade riksmötet skulle framlägga ett
förslag, som åtminstone innebure en förmildring för framtiden af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
