Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Nattvardsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1514 SEXTIONDESJUNDE KAPITLET.
predikant i dennas närhet, hvilket af domkapitlet stämplats såsom mot
god kyrklig ordning stridande och ägnadt att väcka förargelse, hafva ’i
hettan’, såsom Waldenström uttrycker sig, i en oförklarlig grad
öfverskridit sin befogenhet. Detta är dock så långt ifrån att vara ett
öfver-iladt steg å domkapitlets sida, att det tvärt om sammanhänger med och
utgår från den uppfattning, hvarje kyrklig myndighet bör och måste
hafva af de tillbörliga gränserna för den rätt i fråga om ordets
förkunnande, som genom författningen af år 1868 är inom området för den
svenska kyrkans ordning och bekännelse medgifven. Denna frihet får
icke utöfvas på ett för den offentliga gudstjänsten störande sätt. Men
skall härmed förstås någonting annat, än att ljudet af den enskilda
sammankomsten och därvid förekommande sånger och föredrag icke får
störa gudstjänsten i kyrkan, så måste detta just vara grannlagenheten,
särskildt där den officierande är en prästman, att undvika samtidighet med
kyrkans offentliga gudstjänst. Där denna grannlagenhet icke iakttages,
utan medlemmar af församlingen lockas att öfvergifva kyrkan för att
samtidigt med den offentliga gudstjänstens förrättande därstädes besöka
konventikeln, där stores kyrklig ordning, och där kommer man förargelse
åstad om också icke i den argare grad, som skulle blifva en följd af
det förra förfarandet i hela dess råhet och vara med straff belagdt. Då
Waldenström låtit ett sådant ogrannlaga och för en prästman inom svenska
kyrkan icke tillständigt förfarande komma sig till last, har domkapitlet måst
sin öfvertygelse och plikt likmätigt däröfver uttala sitt ogillande, ehuru
ock någon egentlig bestraffning eller ’näpst’, såsom Waldenström i strid
med verkliga förhållandet uppgifver, icke kunnat Waldenström därför
ådömas. Hvad som kan väcka anstöt och förargelse låter väl gärna en
samvetsgrann och laglydig prästman sig angeläget vara att undvika. Han
felar eljest i den försiktighet, som för honom är ett hufvudsakligt
åliggande i all tjänsteutöfning, och som särskildt är genom kungl. cirk. af
den 31 maj 1867 inskärpt i fråga om förtjänst till befordran, hvaraf
framgår den stora vikt, kyrkoordningen därå lägger.
Men, då lektor Waldenström icke velat fatta detta utan i sina
besvär öfver denna punkt tillåter sig beskylla domkapitlet för ’grof
obetänksamhet’, måste domkapitlet härför yrka bötesansvar å Waldenström
efter strafflagens 10 kap. 2 §.
Hvad därefter själfva hufvudsaken angår eller de af Waldenström
utom kyrkan förrättade nattvardsutdelningarna, så har Waldenström tör
det första velat bevisa, att för den, som skedde i Uppsala pingsten 1876,
kyrka icke kunnat erhållas, och att hvad domkapitlet härom sagt i
utslaget icke var sanningsenligt. Hvad domkapitlet i denna del sagt är,
att på Uppsala missionsförenings därom gjorda begäran nattvardsgång
blifvit i Trefaldighetsförsamlingens kyrka i Uppsala utlyst till tredjedagen
pingst nämnda år, hvadan påståendet af Waldenström, att besagda kyrka
för ändamålet förvägrats, icke vore med sanna förhållandet öfverensstämt
mande. Detta är och förblifver en sanning, som just framgår af pastors-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
