Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Nattvardsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATTVARDSFRÅGAN.
15 19
är sant, att jag erhållit ’näpst’ för denna sak, såsom jag i mina besvär
uppgifvit. Jag beder att få hänvisa till högv. domkapitlets utslag. Är
icke det ’näpst’, att en ämbetshandling i ett officiellt utslag stämplas
såsom stridande mot kyrklig ordning, då må jag säga, att jag icke vet,
hvad ’näpst’ är. Har icke högv. domkapitlet anfört detta bland motiven
till det utslag af den 16 maj 1877, hvarigenom jag dömes till ’varning’?
Och ändå skulle det vara i strid mot verkliga förhållandet att tala om
näpst?! I sin förklaring stämplar högv. domkapitlet samma
handling-såsom fel i den försiktighet, som särskildt genom kungl. cirk. af den 31
maj 1867 är inskärpt i fråga om förtjänst vid befordran, men ändå
skulle det vara orätt att tala om ’näpst’ ? Högv. domkapitlet talar om
de ’tillbörliga gränserna för den rätt i fråga öm ordets förkunnande, som
genom författningen af år 1868 är inom området för den svenska kyrkans
ordning och bekännelse medgifven’. Men, såsom hvarje människa vet,
handlar förordningen af år 1868 alls icke om prästmans utan om
lekmans rätt att förkunna ordet. Någon lag, som inskränker prästmans rätt
till ordets förkunnande, finnes icke. Men icke för ty har högv.
domkapitlet i ett officiellt utslag näpst mig — ehuru prästman — för det,
att jag förkunnat ordet på tid, då det äfven är lekman medgifvet att
predika. Detta har jag kallat obetänksamhet, och, huruvida jag däri
talat rätt eller orätt, det må kungl, hofrätten döma. Uppenbart synes
det mig emellertid vara, att, om ett domkapitel är berättigadt att efter
eget tycke genom officiella handlingar brännmärka prästman för gärningar,
som på intet vis strida vare sig emot borgerlig eller kyrklig lag, — och
lagen är det väl, som bestämmer, hvad som är kyrklig ordning — så
är det underordnade prästerskapet gent emot sina resp. domkapitel så
godt som rättslöst.
Hvad vidare angår hufvudsaken, får jag först fästa kungl, hofrättens
uppmärksamhet därpå, att hvad jag om kyrkornas stängande från början
uppgifvit är, att de förvägrats för nattvardsgång, som skulle af mig
hållas. Min uppgift stämplades af högv. domkapitlet i dess utslag såsom
osann. Med bevis styrkte jag dess sanningsenlighet. Trots allt, hvad
högv. domkapitlet i sin förklaring till sitt försvar anför, blir det således
ändå icke sant, att min uppgift stred mot verkliga förhållandet. Jag
beder att få hänvisa till mina till högv. domkapitlet från början ingifna
skrifvelser.
Vidare beder jag att rörande kungl förordn. 20 sept. 1859 få
hänvisa till mina besvär. Så länge någon ännu innehar prästämbetet,
har han enligt svensk lag rättighet att ’förvalta nådemedlen’. Så länge
kungl, förordn. 20 sept. 1859 står, hafva medlemmar af svenska kyrkan
rätt att, äfven utom nödfall, till nattvards meddelande åt sig kalla
främmande svensk prästman, och denna rätt kan hvarken prästman eller
församlingsmedlemmar fråntagas, därigenom att vederbörande pastor stänger
kyrkan. Stänger pastor kyrkan, så uppstår blott för dessa
församlingsmedlemmar och den af dem kallade prästen nödfall att hålla till utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
