Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 74. Andliga rörelser i Norr- och Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I NORR- OCH VÄSTERBOTTEN. 1665
Följden däraf har blifvit den, att så väl den enskilde som
församlingen i mer eller mindre mån drages från Gud till människor,
hvilka ställas såsom medlare mellan dem och Gud. Erfarenheten
har ock visat, att detta hos mången verkar mera
människofruktan än gudsfruktan. Och häri ligger en stor brist, emedan
hufvudsumman af all sann gudsfruktan ju är en personlig
lifsgemenskap med Gud genom Kristus.
En annan svaghet, som utmärker læstadianerna, är
tvetalig-het. Ofta får man af deras ledare ett svar, som kan tydas på
flera olika sätt, och mången gång kunna de offentligt neka till
hvad de enskildt sagt. Deras skefva uppfattning af
församlingsbegreppet gör, att de ej kunna tro, att det finnes någon sann
kristendom utom deras krets. Och detta gör, att de sluta sig
inom sig själfva och göra sig otillgåingliga för den upplysning’
och sunda utveckling, som de skulle vinna genom umgänge med
andra troende. Man kan tryggt säga, att två tredjedelar af deras
verksamhet i synnerhet på platser, där annan religiös verksamhet
bedrifves, går ut på att fördöma andra och upphöja deras egen
»rena lära». Detta inverkar äfven på de icke troende, så att äfven
de med mindre förtroende höra andra, och deras egna medlemmar
få göra syndabekännelse och afbön för att hafva åhört
»vill-farande» lära. Med sorg får man därför mången gång se, att
det enfaldiga barnasinnet, som vill hålla frid med alla, som af
rent hjärta åkalla Herren, får vika för det sträfva partisinnet.
A sid.. 709 o. f. hafva vi vid skildringen af de andliga
rörelser, som på 1850-talet ägde rum i denna del af Norrland,
omnämnt de personer, som då voro ledare för rörelsen där. De
voro Jonas Bodell, Johan Riström och Nils Petter Ersson. Vi
skola nu, med hänvisning till hvad som förut blifvit sagdt,
fullfölja skildringen af den frikyrkliga rörelse, för hvilken dessa män
stodo i spetsen, och visa, huru den utvecklat sig efter de
stridigheter, som år 1860 uppstodo mellan dess ledare.
Johan Riström började, såsom redan blifvit antydt, luta åt
baptismen, hvartill han också till sist öfvergick. Detta ådrog
honom mycken försmädelse och mycket hån från hans forna
vänner. Han fortfor dock att verka i det fromma sinne, som
var utmärkande för honom, och synes med åren hafva känt sig
allt mer och mer kallad att draga sig undan striderna för att i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
