Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 80. Andliga rörelser i Uppland - V. Erik Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iS36
ÅTTIONDE KAPITLET.
borgbo var den egentlige föreläsaren vid sådana sammankomster.
Sedan ett stycke ur Pietisten blifvit läst, hölls ett eftermöte, då
hvem som helst fick bedja till Gud och aflägga ett kort
vittnesbörd. Det var vid sådana böne- och eftermöten, som Erik
Olsson började vittna om sin frälsare. Nu inträdde ock en tid, då
ganska många började hungra och törsta efter rättfärdighet.
Vintern 1859 —1860 höllos därför sammankomster nästan dagligen.
Och bland dem, som då voro i oafbruten verksamhet i ordet och
läran, finna vi äfven Erik Olsson. Den rörelse, som genom
denna verksamhet uppstod, måste stäfjas, ty den betraktades af
många såsom samhällsvådlig och omstörtande. Fördenskull fick
ock Erik Olsson jämte fyra andra personer den 12 februari
sistnämnda år mottaga kyrkorådets i Öster-Våla uttryckliga förbud
att inom socknen vidare uppträda med hållande af andliga
sammankomster. Detta förbud blef dock sedermera upphäfdt af
domkapitlet i Uppsala.
Efter denna tid uppstod en ännu större fiendskap mot
Herrens vittnen, af hvilken Erik Olsson fick sin stora anpart. Så
t. ex. blef han på ett graföl i sin födelseby, Gästbo,
handgripligen misshandlad. Hela aftonen var han föremål för
okvädings-ord, rått skämt och smädelser. Till sist kom en gudlös sälle
och sade hånande: »Här ha vi storläsar’n ibland oss hela kvällen,
å inte har han sagt ett enda ord till oss, fastän vi gå här
ogudaktiga allihop». Erik Olsson svarade: »Det är sant Jag har
själf tänkt på det, men frälsarens ord: Gifven icke det heliga
åt hundarna, och kasten icke edra pärlor för svinen, att de icke
nedtrampa dessa med sina fötter och vända sig om och rifva eder,
hafva stått mig i vägen. Jag har icke kunnat säga något». Vid
dessa ord rusade hela hopen af män upp i raseri och under vildt
skrän, och en af hans grannar fattade honom vid strupen, förde
upp honom mot vägg’en och ropade: »Svin för dig, svin för
dig!» De samlade kvinnorna brusto i tårar och blefvo förskräckta
öfver uppträdet. När Erik Olsson fått andrum igen, sade han
till sin uppretade granne: »Nu fár du göra med mig, hvad du
vill. Förr har jag, som du vet, tagit emot och gifvit lika godt
igen, men nu lyfter jag ej ett finger till mitt försyar». Då släpptes
han, och genast gick han hem därifrån, tänkande på Jesu ord:
Låt de döda begrafva sina döda, men gå du och förkunna Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
