Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Andliga rörelser i Östergötland - III. Norrköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 254 ÅTTIONDESJETTE KAPITLET.
Mot slutet af 1860-talet tillkom en ny samlingslokal för den
evangeliska verksamheten i staden, i det att rådmannen Joh.
Wellenius då inköpte ett ganska stort ridhus, som stod öde, och
inredde det till ett bönehus. Det erhöll namnet Betlehemskrubban
men kallades sedermera vanligen endast »Krubban». Vid
invigningsfesten predikade dåvarande kyrkoherden i Törnevalla,
sedermera biskopen i Linköping C. W. Charleville. Det var en
högtidlig stund. Mycket folk var samladt, och Guds andes
närvaro förspordes. »Krubban» var till en början liksom ett annex
till »missionshuset på öster», såsom det förut nämnda
missionshuset nu gemenligen kallades till skillnad från »Krubban» och
ett af baptisterna byggdt kapell med namnet Elim.
Efter någon tid framträdde den s. k. hyperevangeliska
riktningen äfven här mera bjärt och utvecklade sig sedermera till
sina yttersta konsekvenser. Af denna anledning uppstod snart
en brytning mellan verksamheten i »Krubban» och den i
missionshuset. Lundmark ansågs vara alltför lagisk och kyrklig,
ehuru han alltfort af de högkyrkliga betraktades såsom
separatistiskt sinnad och för mycket evangelisk. Den förut omtalade
ynglingaföreningen började ock vid denna tid alltmera luta åt
den nyevangeliska riktningen. Flera bland predikanterna lade
an på att blifva riktigt öfverevangeliska och späckade sina
föredrag med skrattretande uttryck och berättelser. Den andliga
lifaktigheten, som till en början syntes blifva mycket stor i
»Krubban», började emellertid snart aftyna, och tilloppet af
åhörare upphörde så småningom nästan helt och hållet. Några
af den nyevangeliska riktningens anhängare, hvilka gingo längst
i ytterlighet, separerade till och med från de andra och hyrde
sig en särskild samlingslokal, en f. d. smedja, som de gåfvo det
betecknande namnet »Fattigstugan*. Själfva kallade de sig »de
utfattiga i fattigstugan» och ville därmed gifva till känna, att de
alls icke voro egenrättfärdiga eller kunde drabbas af Herrens
förebråelse i Upp. 3: 17, som däremot enligt deras mening så
mycket mera gällde de andra och i synnerhet dem, som samlades
i östra missionshuset.
Att emellertid »de utfattiga, i fattigstugan» i själfva verket
voro »rysligt» fattiga, visade sig ganska snart. Sedan de hade
uppbränt Rosenii och Waldenströms skrifter samt Ahnfelts sånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
