Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 87. Andliga rörelser i Västergötland - II. H. H. von Essen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2332 ÅTTIONDESJUNDE KAPITLET.
heter hade man ändtligen hunnit ut på Atlantiska hafvets vida
vågor. Aftonen den 12 november var klar och hoppgifvande.
Ingen anade någon fara; men Gud ville lära den unge von Essen,
att vårt lif är i hans hand, och att vi hvilken stund som helst
böra vara beredda att dö. Härom berättar han själf i sin »Några
tilldragelser» sålunda: »Knappt hade en half timme gått (sedan
vi samtalat om det härliga, förhoppningsfulla vädret), då det hemska
ropet ’alla man på däck’ hördes ljuda. Hvar och en rusade upp,
mer eller mindre klädd.
Jag hade likväl lyckats att i hast få tag i min lifpäls,
som jag menade skulle blifva utmärkt att ha i den kalla natten.
Snart fick jag likväl erfara motsatsen, ty, då jag hann väl
uppför trappan af halfdäck, dit löjtnant Panzarhjelm vänligt ledde
mig, kom en väldig våg och tog oss båda öfver bord.
Panzarhjelm fattade dock i ett af vanten och räddade sig därigenom,
men jag kastades så våldsamt mot relingen, att min klocka
krossades, och jag for hufvudstupa i hafvet.
Hvad som nu tilldrog sig, kan ej beskrifvas. Enligt
människoförnuft skulle jag ju genast blifva efter skeppet, som med
fulla segel fördes fram af den rysliga orkanen med en fart af
18 knop i timmen, hvilket är lika med tre svenska mil, som det
sades. Men jag var kastad på Guds barmhärtighet, såsom David
säger, ’allt ifrån moderlifvet’, och det skulle jag äfven nu få
erfara.
Atlantiska hafvet skulle ej blifva den oomvände ynglingens
graf. Osynliga änglahänder förde mig så nära skeppets sida,
att — då en hög våg kom och böjde ned masterna, så att de
nästan doppades i hafvet — sänktes en reservstång, som var
fäst vid skeppets sida, så djupt ned i vattnet, att jag med mina
frusna händer kunde fatta uti den; men huru jag under sådana
förhållanden kunde hålla fast i stången, är ännu för mig ett
under. Allt, som var trä, och tågvirket på fartyget var genom
kölden glaseradt. Ingen ombord hade tid att tänka på mig, ty
alla fruktade med fulla skäl, att orkanen skulle komma fartyget
att kantra med hvarje våg.
Uppkommen kröp jag öfver däck och satte mig på en
kanon, där jag satt i två och en half timme utan att ändå blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
