Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 87. Andliga rörelser i Västergötland - II. H. H. von Essen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL RÖRELSERNA X VÄSTERGÖTLAND. 2333
förkyld, trots att jag var genomvåt. Så starkt värmande var
tanken på en oundviklig död, som hvarje stund syntes förestå.
Flera matroser föllo ned från masterna och bröto af armar
och ben; vinden tjöt i tackel och tåg så vildt,- att de skadades
jämmerrop ej kunde höras.»
Efter två och en half timme var genom Guds underbara
skickelse faran förbi, och fartyget hade åter intagit sin vanliga
kurs; men dessa timmar lämnade i von Essens själ djupa intryck
af Guds underbara barmhärtighet.
Sedan han under sin långa resa besökt många land och
städer, såsom Marocko, Gibraltar, Malta, Konstantinopel, Smyrna,
Neapel, Schweiz och Tyskland, återvände han hem igen, väl
stärkt till sin kropp men ännu i saknad af Guds frid i sin själ.
Det var genom en fruktansvärd tilldragelse, Gud skulle
väcka och omvända honom.
En intim vän till hans fader hade inbjudit den unge baronen
att deltaga i en fågeljakt i Älfsborgs län. Allt var för
ändamålet väl ordnadt. »Jakten fortgick», säger von Essen, »särdeles
trefligt första dagen och morgonen af den andra i det
vackraste augustiväder. Värden var så vänlig och följde mig, och
de andra herrarne gingo för sig. Då vi skulle ladda våra gevär
vid middagstiden, bad han mig taga af sin ammunition. Jag
tyckte det vara en ovanlig begäran men gjorde efter hans önskan.
Kort därefter satte jag mig i den starka solhettan att hvila i
skuggan af en tallbuske och lade bössan öfver mina knän. Då
min vän såg, att det var skugga vid sidan något bakom mig,
satte han sig där och utropade: ’Här är en skön skugga och
godt att sitta!’ — I samma ögonblick fick min hund se något
föremål och gjorde ett häftigt språng öfver mina ben, hvarvid
hans fot trampade på bössans hane, och skottet aflossades rätt
in i bröstet på min vän, som föll liksom död i min famn.»
Baronen föll genast i djup ångest och förtviflan och dömde
sig själf såsom mördare, och det var endast Guds skyddande
försyn, som gjorde, att han icke bar hand på sig själf. Under
det att den sårade döende vännen med knäppta händer och djupt
allvar bad »Fader vår», kom Guds röst till von Essen: »Om
du än är en mördare, så är min nåd ock till äfven för dem ...
Min älskade son dog äfven för mördare, dog för dig. Jag, jag
Ekman, Dr/r inre iiiisslonriis historia. jaq
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
