Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 87. Andliga rörelser i Västergötland - XV. Samuel A. Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2430
ÅTTIONDESJUNDE KAPITLET.
frestade de honom aldrig. Deras vänskap och aktning fick han
ändå alltid behålla.
Då och då fick man på den tiden höra omtalas en och
annan lekmannapredikant, hvilken så väl i allmänna tidningar
som i det allmänna omdömet bland folket ansågs som en
högmodig galning. Äfven omtalades en och annan skollärare, »som
börjat predika», såsom det hette. För sådant varnade
seminarieföreståndaren eleverna, emedan de därigenom skulle göra sig
löjliga och föraktade.
»Efter en sådan varning kommo vi», så berättar Johansson,
»en gång sex à sju af eleverna tillsamman hos en kamrat. Såsom
vanligt upptogs tiden med skämt och prat. Plötsligt afbröts
skämtet, i det en af kamraterna föreslog, att vi skulle komma
öfverens om att aldrig predika. En allvarlig tystnad inträdde.
Omsider bröts tystnaden af en kamrat, hvilken med allvar men
mycket vänligt sade: ’Nej, bröder, låt oss icke binda oss på
ett sådant sätt. Det är icke godt att säga, hvad framtiden har
med sig. Därför vill åtminstone icke jag gifva ett sådant löfte’.
Detta svar lyftade bördan ifrån alla öfriga, och vi instämde med
honom. Denne, som så talade, var annars den störste och
lättsinnigaste skämtaren ibland oss alla och hade en synnerlig
förmåga att göra det muntert. Nu började skämtet åter men
blandadt med allvar. Samme kamrat sade nämligen: ’Vi hafva
nog en ibland oss, som kommer att blifva predikant, och kunnen
I gissa, hvem han är’? Alla svarade vi ’nej’. Då pekade han
på mig och sade: ’Där sitter predikanten’. Med hjärtats fulla
mening svarade jag då: ’Nu tar du fel’. Men han sade åter:
’Vi få se, om icke mina ord sannas’.»
Johansson hatade icke lekmannapredikanter utan beundrade
dem för deras mod, själfförsakelse samt för det lidande och den
försmädelse, som de kunde utstå. Men det var dock hans mening
då att aldrig blifva predikant, ty att predika utan att vara präst
det ansåg han såsom otillbörligt. Så bedömdes Johansson af
andra vintern 1857 rörande sin framtida kallelse, och så dömde
han själf om denna sak.
Vid midsommartiden 1857 lämnade Johansson seminariet
med ganska goda betyg och, hvad ännu bättre var, med en
ofördärfvad moralisk karakter. Det, som mycket bidrog till att hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
