Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 90. Andliga rörelser i Småland - B. Kronobergs län - VII. Karl Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2,580
NITTIONDE KAPITLET.
resan ådrog han sig en förkylning, som bröt den sista återstoden
af hans redan förut medtagna krafter.
Men Carl Andersson var icke blott själf rastlöst verksam i
sin mästares tjänst, utan han förstod äfven att uppväcka andra
till arbete och frikostiga uppoffringar för missionens heliga sak.
Ännu i ålderdomen hade han omkring sig en liten grupp af
missionsarbetare, som han fått från verkstaden, Frälsningsarmén
eller fältet. Under de senare resorna följde honom en sångare,
som han sade sig hafva bedt om i 25 år. Han var ock framför
mången annan en »stortiggare» för missionen, och man gaf
honom villigt, ty han bad aldrig om något för egen räkning. Stora
penningsummor gingo genom hans händer till välgörande
ändamål. Men han bad icke allenast af människor utan äfven och
framför allt af Gud. Carl Andersson var en bönens man. Då
omsider den höga åldern och de nedsatta krafterna påminde
honom om, att det led emot aftonen af hans lefnads- och
arbetsdag, hade han gärna sett, att han ännu haft 25 år kvar att lefva
och verka för Gud på jorden, och, när detta icke var möjligt,
bad han ifrigt och som för lifvet: »Gud, välsigna mina minuter!
Välsigna mina minuter, som jag har kvar», o. s. v.
Vid Kronobergs läns missionsförenings årsmöte i början af
febr. 1901 var Carl Andersson sista gången i Växjö. Han var
då klen och kunde icke predika så mycket. Men hans nit och
kärlek för länet, ungdomen, tidningen »Hemmets vän» m. m.
voro desamma som förr, och vid ungdomsmötet på aftonen var
han ännu med, stod upp i bänken och talade med sådan ifver
till ungdomen om nödvändigheten af att tjäna Gud, att man
kunde frukta, det hans svaga hjärtverksamhet skulle afstanna
strax. Någon liknade honom då vid en gammal nummerhäst,
som, då han hör musiken, börjar röra sig efter den gamla takten.
Många gånger hade han önskat, att han skulle slippa sitta
i en vrå som en gammal undantagsman i o verksamhet under en
dyster lefnadskväll, och denna hans önskan uppfylldes. Då hans
sista sjukdom omsider blef så svår, att han icke kunde predika,
höll han på med att bedja för syndares frälsning och särskildt
för Kronobergs län, som låg tungt på hans hjärta. Mest rörde
sig hans tankar omkring andliga och eviga ting. Därom vittna
hans sista ord, af hvilka några, som här må anföras, lyda så:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
